Dagens Nyheter – 10 april 1867, sida 1

Han försjönk i tankar; och att dessa voro sorgliga och bittra behöfva vi väl knappast nämna. Klockorna hade upphört att ringa: Den dystra sinnesstämning; hvari han genom att lyssna till deras ljud blifvit försatt, varade ännu; då springgossen kom tillbaka med ett bref, i hvilket han hoppades finna en trehundrapunds-sedel, men som i stället endast innehöll dessa rader: eMin herre! Er biljett har jag bekommit och får till svar derå upplysa att jag; i anseende till vissa här i staden allmänt gängse rykten om er affärsställning, icke anser mig böra betala det timmer, ni levererat; förrän jag fått underrättelse om hvem som blifvit lagligen bemyndigad att mottaga penningarne: Med högaktning tecknar G. Heavitreea Robert Blackburn hade icke väl genomläst ofvanstående rader, förrän han lät en svordom; alltför grof för att vi skulle vilja här återgifva densamma; undfalla sig; sprang upp från stolen, hvarpå han suttit, slet brefvet i tusen bitar; kastade dessa på golfvet och trampade på dem under ett utbrott af vildt raseri. När han lugnat sig något, yttrade han: — Således denna sista utväg till räddning stängd! Om jag kommit i besittning af de trehundra punden, skulle jag ha kunnat reda mig ganska bra på någon annan ort; Men nu kan jag icke bli annat än en tiggare; och jag förmodar att jag såsom sådan icke kommer att röna mera medlidande af mina medmenniskor än jag sjelf under mina välmaktsdagar visat an