genom ert skurkaktiga förräderi i verldens ögon gjort mig till en slösare och drinkare; ni vill ookså förolämpa mig, ni vill söka förmå mig till att blifva en föraktlig skrymtare, till att bönfalla om hjelp hos en person som blifvit så djupt kränkt. Om det ringaste tecken till heder fanns hos er skulle ni skämmas att se mig i ansigtet: — Lugna er, min gosse, sade Blackburn utan att låta sin väns vrede skrämma sig: Jag väntade väl att ni skulle hålla litet väsen, när ni fick höra sakens sammanhang, men att ni skulle taga så illa vid er kunde jag aldrig inbilla mig. Se ej så dyster ut. Fn cigarr, gamle gosse? Med dessa ord framräckte han en stor, tung mahognylåda. Lydande ögonblickets ingifvelse ryckte Gaylove denna låda ur hans hand, slog honom med densamma i hufvudet, så att han sjönk till golfvet, samt rusade derefter ut ur rummet: Blackburn döfvades för ett par sekunder, men reste sig derefter upp, — Vore ni också min egen broder; måste jag se ert blod, skrek ban. Han fattade karafinen som stod på bordet, och hans vilda blickar sökte den flyende motståndaren. Det ljud som trängde till hans öron, då den yttre dörren smälldes igen, tillkännagaf att Gaylove var i säkerhet. — Kanhända är det bäst som det är, tillade han dystert. En hämnd, sådan som jag vill ha, måste noga öfvervägas. Han skall förr eller sednare inse att det skulle ha varit bättre att underkasta sig nägra hundrade sådana der små prof än att uppväcka ett hat, hvilket endast hans blod kan släcka;