Dagens Nyheter – 2 april 1867, sida 1

Motsatserua eller Redlighet varar längst, (Forts. från föreg. JF.) — Nu inser jag allt; utropade Annie, vi hafva varit offer för ett grymt svek: Foxall förföljde mig öfverallt. Han tänkte synbarligen icke på någonting annat än att skilja oss åt. Han gaf er osanna underrättelser om mitt helsotillstånd, och mig sade han att ni för alltid lemnat England: Han måste hafva undanhållit era bref, ty jag fick inga: Han påstod att ni farit till Port Arthur. Dit skref jag flera gånger — naturligtvis förgäfves och då jag ej erhöll något svar, såg jag häruti en bekräftelse på hans ord att ni öfvergifvit mig och upphörde följaktligen att skrifva; Nu är det klart att vi blifvit bedragna, och denna upplysning kommer måhända för sent. — För sent, Annie, utropade Carely: Då han åter föreställde sig att hon knutit nya band, tillade han dystert; — Kanhända. Hvad menar ni med detta aför sent? En knappt märkbar rodnad uppsteg på An-. nies kinder, då hon svarade: — Ni har återvändt — med hvilka känslor, det vet jag ej. Jag gläder mig likväl öfver att återse er. Jag säger detta; utan att söka åter upplifva minnet af det förflutna; som ni tilläfventyrs önskar bannlysa ur er själ; Låtom oss nu lemna detta ämne: — Lemna det, utropade Carely häftigt: Nej, det vill jag icke; Jag misskände er i hög grad