LEXIIL En vacker engelsk höstdag trängdes en stor menniskomassa utanför jernvägsstationen vid Peterborough, afrvaktande bantågets ankomst; När detta anländt och passagerarne stigit ur kupterna, ställde sig tvenne herrar, som förmoduligen sutit bredvid hvarandra under färden och språkade i banhallen. Den ene yttrade: — Hvart ämnar ni er? Kanske vi få göra sällskap ännu ett godt stycke? — Jag ämnar mig till Stamford, der jag har litet att uträtta, svarade den andre. Hvart kosan sedan bär, vet jag icke. Härvid afbröts han af en qvinlig stämma, som utropade: — Denna röst! Och ett fruntinmer sjönk med detsamma sanslös till marken. Den man; som sist yttrat sig, ryggade tillbaka och skyndade fram för att hindra qvinnan från att falla, men kom för sent. Att upplyfta benne var ett ögonblicks verk; först be