Dagens Nyheter – 1 april 1867, sida 1

oo — Deras godhet har då varit alltför stor svarade Thornway: med temligen stark röst. Jag är en dålig menniska .och-har haudlat mycilla både mot dem och mig sjelf. Men jag har fått lida för mina fel. Åbl mamsell Browning, mina qval ha varit förfärliga! Men jag har förtjent mitt öde, jag vet det. Jag borde ha pinats dubbelt så mycket, om det hade varit möjligt. : Ack, om jag blott nu vore ung och stark igen! Jag skulle då lefva annorlunda än jag gjort. Men det är icke värdt att tala derom numera. Det är slut nu med mig. Det måste ha kostat mycket på honom att uttala dessa ord, ty han sjönk ned möt hufvudkudden; synbarligen i högsta grad utmattad. Men plötsligen reste han sig upp igen och utropade med en styrka i rösten, hvaraf man icke skulle ha trott honom vara mäktig: — Tror ni, att de vilja förlåta mig? Tala, innan jag dör. — Tror ni, de vilja? — Ja, svarade Annie Browning, jag icke allenast tror utan vet att de af allt hjerta för längesedan förlåtit er. Jag önskar blott att de vore här och kunde säga er det sjelfva: Det leende, som i detta ögonblick sväfvade på hans läppar, gjorde hans ansigte till och med vackert. Men detta leende varade blott ett ögonblick; Den döende förblef liggande orörlig och med tillslutna ögon; Annie Browning intogs af oro. Hon lutade sig ned öfver bonom, och hennes tårar föllo på hans ansigte. — Det finnes någon, som ni förorättat ännu djupare än er familj, hviskade hon i hans öra: Har ni bedt honom om förlåtelse? Om ni det icke har, så förlora ej en sekund. Hans barm