Dagens Nyheter – 1 april 1867, sida 1

er. Han behöfver mig icke mera, ser jag pu, och Hån kommer att dö mycket lugnt; Inom en half timma är det troligen slut med honom. Han gjorde en lätt bugning, medan han talade, och lemnade rummet. Annie stod qvar vid Thornways säng och betraktade med djupt medlidande den döende mannens anlete, som tydligen bar lastens prägel. Hon tänkte att denne man, hvilkens kropp och själ genom utsväfningar blifvit i grund förstörde, nu var i sin bästa ålder och derföre äfven skulle ha varit i sin fullaste kraft, om han fört ett ordentligt lefnadssätt. Efterhand blef hans andedrägt lättare; Han öppnade sina ögon; som nu förlorat sitt förra vilda uttryck. Annie frågade: — Herr Thornway, känner ni igen mig? Han såg på henne länge, utan att med en min antyda att han hört hennes fråga. Derefter förde han handen till pannan, synbarligen ansträngande sitt minne. Ett matt leende öf-. verfor hans bleka drag, då han slutligen yttrade: i oo — Ja, jag tror att jag känner igen er::. Ar ni icke Annie Browning? — Jo, just hon, genmälde Annie ifrigt: Jag är oändligt glad öfver att ni kommer ihåg mig och att vi omsider återfunnit er. Kan jag göra någonting för er? Han skakade hufvudet och svarade: ,— Ingen kan numera göra något för mig... Min familj? — Mår väl och är i goda omständigheter, sade Annie. Ni kan icke tro huru många försök de gjort att upptäcka er vistelseort. De ha velat att ni skulle dela deras lycka.