Men bestört en hvar på dörren lopp, Liksom jagad af en afgrundsflamma. Almal! gade han — det flickan var, Som begråtit nyss den skenbart döde — Hon skall huldrik stanna hos mig qvar Och som dotter dela gubbens öde. ,Kanske skall hon älska enslingen Och försona honom mildt med lifvet, Genom denna flicka torde än Mig ett glädjeämne vara gifvet. Hon är fattig, värnlös och sitt bröd Måste hon med arbete förvärfva: Om hon stannar hos mig till min död Får hon gedan mig som dotter ärfva. Hon, som hjerta uti bröstet har, Hon skall taga barken från mitt hjerta. Hon skall älska mig liksom en far Och förstå min oförstådda smärta.e Detta hörde vi från nästa rum. Blängande åt flaskorna och kruset Smög en hvar, härefter, flat och stum, Sakta hem till sitt från grafölshuset. Gubben lefde tio år, ännu. Alma blef hos honom... ärfde äfven. Och nu sitter hon som stenrik fru. Men vi andra fingo — draga vefven. En gammal bekant. Opinionsyttring, I ett bref från Madnid berättas att flere personer härom aftonen häktades å kungliga teatern derför att de vid drottningens inträde i sin skälla såsom hundar: loge j började