Dagens Nyheter – 28 mars 1867, sida 3

begärt 3 millioner för detta ändsmål,; utskottet har nedprutat summan till 1 million. Härom uppstod en långvarig och intressant diskussion. Vi skola söka återgifva herr Gripenstcdts sakrika yttrande i frågan och vilja i morgondagens nummer lemna en redogörelse för de anföranden, som följde efter och till en del voro framkallade af detta yttrande: Herr Gripenstedts tal lydde ungefär sålunda: Man bör se denna fråga, innan man afgör densamma, såväl ur militärisk som politisk och finansiell synpunkt. Hvad först den militäriska sidan af saken vidkommer, torde kunna anses vara afgjordt att vi behöfva bättre vapen. Krigsförvaltningen har föreslagit den bästa modell af de enkla tändnålsgevären, och jag anser att denna modell bör följas. Repetergevärens skjuthastighet är visserligen större, men de kosta mera, och Europas -. stora makter nöja sig med gevär af det enkla slaget. Men hburu få gevär? Böra de tillverkas inom eller utom landet? Utan tvifvel skulle staten förlora på att utvidga gevärsfaktorierna; ty sedan det förhandenvarande bebofvet af gevär blifvit fyldt, kunna de icke sysselsättas. Man bör ej heller tänka på att öfverlemna denna tillverkning åt den enskilda industrien. Säkerligen skulle de, som åtoge sig densamma, snart komma att ångra att de gjort en sådan spekulation. (!) Således måste vapnen hemtas utifrån, såvida man vill att det ej skall draga alltför långt ut på tiden med deras anskaffande. Vi komma nu in på den politiska delen af frågan. Min enskilda öfvertygelse är den att vi, om vår politik på ett förståndiet sätt ledes, ej ha att befara något anfall i syftning att underkufva 088. Den enda makt, som möjligen skulle ha lust dertill, har alltför mycket annat att befatta sig med. Men vi få icke derföre insöfva oss i någon säkerhetssömn. Vi ha att frukta försök i andra syften. Man kan t. ex. vilja med våld tvinga oss till en allians: Jag tillåter mig att begagna en bild: då en våldsverkare vill göra inbrott i ett hus, tänker han sig för två gånger innan han sätter sin onda afsigt i verket, såvida han vet att det finns en stark och modig man inom dörren och att denne man har ett skarpladdadt gevär i handen. Vet han åter att huset icke har någon försvarare, blir frestelsen för bonom att bryta sig in i detsamma starkare. Mina herrar, låtom oss anskaffa det skarpladdade geväret; den modige mannen saknas icke! — Nu till den finansiella synpunkten. Man påstår att jordbruket blifvit vanlottadt, ehuru det är att anse såsom den förnämsta af våra näringar. Man säger att den största sparsamhet är nödvändig och att de 3 millioner regeringen begärt måste nedprutas till en tredjedel af detta belopp. Tiden är inne att ingå i närmare granskning af förhållandena och att besvara dessa påståenden : Ar jordbruket ibetryck? Härpå kan man visserligen svara ja; men flera andra näringar befinna sig i ett ännu större betryck och i många främmande länder är det mycket sämre bestäldt med jordbruket än hos oss. Jag kan tryggt säga, mina herrar, att för jordbruket har från statens sida blifvit gjordt mera än för någon annan näring. Den ordinarie statsregleringen upptager årliga anslag för jordbruket till ett-sammaänlagdt belopp af 869,000 rdr. De för detta år beviljade extra anslagens summa utgör omkring 1,460,000 rdr. Man kan således påstå att den ofta hörda klagan, att jordbrukets intresse skulle vara förbisedt, är fullkomligt oberättigads Dignar jordbruket under bördor? såsom man säger Jag frågar blott: ha bördorna på sednare år blifvit ökade: Nej! Skatterna till staten ha minskats. Åtskilliga skattetitlar hafva borttagits, t.ex. fouragep-ssevolansen (m. fl af talaren uppräknade). — Med de kommunala skatterna är ett annat förhållande. När en kommun åtager sig en drygare skattebörda, gör den det för något nyttigt ändamål, gör det derföre att den anser sig vinna fördelar som motsvara uppoffringarne. Det är civilisationen, som kräfver ansträngningar; vill man komma i åtnjutande af hennes välsignelser, måste man också uppfylla hennes fordringar. Då jag nu uppehållit mig vid jordbruket och sökt visa att dess ställning icke är så dålig, som man vill låta påskina, har det icke skett, derföre att jag är likgiltig för jordbrukets bästa; tvärtom, mina herrar, jag erkänner att jordbruket är vår hufvudnäring, och såsom en varm fosterlandsvän kan jag således ingenting högre önska än att denna näring må vara och blifva så blom-strande som möjligt. För öfrigt idkar jag sjelf. jordbruk; jag är numera ingenting annat än jord:! brukare och representant. — Vårt lands finanser äro goda. Vi ha icke ett öres skuld, utom de millioner som vi upplånat för anläggande af våra jernvägar. Dessa millioper äro 60, men icke mindre än 86 ha till jernvägarne blifvit anslagna. Och att dessa jernvägar, som man måste erkänna vara nödvändiga för ett folk, som vill hålla sig i jembredd med andra nationer, blifvit byggda af staten anser jag vara synnerligen lyckosamt. Genom jernvägarne har staten kunnat på det lämpligaste och kraftigaste sätt understödja alla närings:! grenar och gifva försvarsverket en styrka, som det eljest aldrig skulle hafva fått. Moan har hoppats att statens banor skola betala sig sjelfva och som man ej velat kasta hela det stora kapital, deras anläggande kostat, på de lefvandes skuldror, har man skaffat sig amorteringslån och beräknat att, sedan alla annuiteterna blifvit gäldade, staten sedan skall bafva en permanent inkomst af jernvägarne. Alla förhoppningar ha blifvit öfver förväntan uppfyllda. -Statsbanorna gifva redan en nettobehållning af 2,000,000 rdr och annuiteternas sammanlagda belopp uppgår till 3,700,000 rdr. Man har förvånat sig öfver tillkomsten af en statsbrist på 4!, million rdr. Denna brist har uppkommit till följd deraf att sista riksdagens statsutskott vid statsregleringens uppgörande upptog det belopp, som rikets ständer Peslutit upplåna för jernvägarne, såsom en tillgång. Men man fick aldrig låna så mycket pengar som man påräknat, utan omkring 6 millioner mindre. Alltså är denna brist på 4!a millioner endast skenbar och i stället finnes ett öfverskott å halfannan million. Till denna mindre lyckliga åtgärd ligger skulden hos den man, som vid förra riksdågen var ordförande i statsutskottet; men