Dagens Nyheter – 28 mars 1867, sida 1

Med dessa ord gick han tillbaka in i tältet, lade sig och tycktes snart hafva inslumrat: När han vaknade hade månen gått ned; och ett så djupt mörker herrskade, att skuggan af ett rörligt föremål knappast kunde urskiljas: — Så skall det se ut, hviskade han för sig sjelf; Jag såg hvar han lade sina guldklimpar, fastän han visst icke kunde ana att jag gaf akt på honom genom tältöppningen. Kan jag lägga vantarna på detta guld och komina till hästen; som jag bundit derborta vid skogsvägen; så är saken klar. Friskt mod! Den ingenting vågar, ingenting vinner. Och nu till verket! Han utträdde försigtigt ur tältet och hållande sig der skuggan var tätast, smög han sig fram så tyst och sakta, att hans eget öra knappt urskiljde ljudet af bans steg. Tan hade endast framskridit några alvar, när ett svart föremål plötsligen aftecknade sig mot den del af horizonter, som ännu svagt belystes af den nyss nedgångna månan, samt försvann genast derefter. Mannen ställde sig bakom ett af tälten; höll andan och fästade ögonen på den fläck, der föremålet försvunnit. Han kände sitt hjerta slå med onaturlig häftighet, och hela hans gestalt skakades. Efter några ögonblick hördes ett sakta prasslande ibland buskarne och föremålet visade sig ånyo och försvann. o— Bah! endast en känghuruh! mamlade han mellan tänderna: TEn sådan hare jag är! Till slut blir jag rädd för mina egen skugga. Lika Törsigtigt som hittills smög han sig framåt, tills han uppnådde ett tält, som var uppspändt på en liten kulle: Han stannade vid ingången och lyssnade. Intet ljud hördes utom de djupa andedragen af en person som