Dagens Nyheter – 26 mars 1867, sida 1

Det gladde den unge mannen att Kan nu kunde bereda sin älskade mor ännu flera beqvämligheter och större trefnad än förr. Hvad Mary angår, uppsände hon hvarje dag varma tacksägelseböner till honom; som är det godas gifvare. De voro lyckliga, icke så mycket för det timliga välståndets skull, utan derföre att de sågo sin dygd belönad. Men all jordisk sällhet är ofullkomlig; det är först i himmelen vi kuina hoppas att få njuta en oblandad lycka. Mary började med oro märka att hennes son blef alltmera mager och blek; samt att hans arbetslust, i stället för att tillväxa i den mån han nalkades målet för sina sträfvanden; efterhand aftog. Hon trodde först att hans helsa blifvit förstörd genom öfveransträngning; men sedan kom hon underfund med att det var hans själ som angripits af en sjukdom; hvilken såg ut att vara af ganska svår beskaffenhet. Genom att gå klokt tillväga Jyckades hon förmå Frank att tillstå för henne, hvad han knappt vågat tillstå för sig sjelf — hans kärlek till Lucy Freestone. — Min stackars gosse! suckade hon; när några få, under mycken förlägenhet framstammade ord låtit henne inse sanna förhållandet. Det är verkligen högst ledsamt. Jag hade icke väntat denna olycka. Hon teg en stund och tillade derefter med en viss tvekan i tonen. — Du har väl icke sagt något om saken åt den unga flickan? I — Huru kan ni fråga så, moder? utropade Frank med förebrående min; Tror ni då hvarje