Dagens Nyheter – 23 mars 1867, sida 1

mn RiAA RR EEE Moo — ))———— som vore böjda att understödja presterna och som hyllade de tidningar, hvilka arbeta i presterskapets intresse. — Vi hafva förut meddelat ett af dessa Garibaldis tal; och här nedan följer ett annat, hållet i Verona: Jag som är en bland demokratiens stridsmän känner mig oändligt glad öfver att befinna mig ibländ eder, som äro mina bröder i andån, som bekänna samma grundsatser — dessa grundsatser, kvilka i hela mitt lif varit mig heliga. Demokratien existerar, tyvärr, icke blott i Italien, utan i Europa — i hela veriden, mera i teorien än i praktiken. Efter min tanke måste man för menniskoslägtets bästa stiga ned från teorit ens abstraktioner och af dem draga något praktiskt gagn. Man talar om demokratien, friheten, emancipationen, broderskapet, men vi se ändock att alla reaskaper för tyranniet och den förgångna tidens. fördomar gå fram i verlden med högburet hufvud och möta få menniskor som bekämpa dem. Det är således nödvändigt att arbeta mera på att demoratiens gudomliga sanningar blifva tillämpade i sambhällslifvet. Vår vän, advokaten Mestre har talat för oss om 1789 års revolution. Äfven jag beundrar denna stora verldshändelse, som var en verklig revolution, hvilken kullslog afguda-altarne och den romerska prestens beläten och satte i stället förnuftet — den sanna religionen som icke gör menniskorna till själlösa djur — den religion som skall frigöra menniskan. Men denna samhällsomhvälfning, denna stora . revolution har ännn icke burit de frukter man bordt deraf kunna vänta, och detta af den orsaken att demokratien har nöjt sig med att bekänna 1789 års sköna läror utan att förstå sätta dem i verket: Våra förfäder, de gamla Romarne, uppreste min nesstoder för att ära stora män, hvilka genom sina goda och stora egenskaper gjort sig väl förtjente af fäderneslandet. Men vid sidan af dessa minnesstoder uppreste de vanäre-kolonner öfver dem som förrådt fåderneslandet. . Jag är icke vän af dödsstraffet, jag tillhör Beccarius ) anhängare; men jag skulle önska att vissa män blefve lämpligt straffade genom allmänt ogillande och vanära. Det faller mig in ett uttryck, Som jag kanske icke borde begagna i denna krets, men då det blifvit användt af jriftställare torde det tillåtas äfven mig att uttaa det. En mängd af smerdafogli (ordet papperssmutsare är en mycket fin öfyersättning af det starka ordet), menniskor som skämma ut sig, gifva ut tidningar (prestpartiets blad), i hvilka ni skulle blygas att skrifva en enda rad. Men tänker väl demokratien på att undertrycka dem? Hvarföre uttalar den icke sitt ogillande af dem? Jag talar om presternas gmerdafogli, men jag bör äfven tala om vissa riksdagsmän, hvilka, sedan de slukat millioner och bragtfolketi elände, gå ostörda och fria på våra gator. Jag talar om dessa embetsmän, dessa tidningsskrifvare, hvilka hafva dragit landet ned i smutsen ochförödmjukat det inför andra folk. Jag önskar icke dödsstraffet hvarken öfver dessa menniskor eller öfver andra, men jaz önskar att demokratiea brännmärkte dem. d : Till eder, som ären mina bröder, behöfver jag naturligtvis icke säga någonting om de förestående valen eller uppmana er att skicka till parlamentet män, som äro verkligen värdiga att representera landet. Jag anser den politiska rösträtten för ett fritt folks första rättighet. Nåväl, när edra ombud förrådt edert förtroende, så brännmärken dem, öfverhölj n dem med skam! Och ni måste arbeta för demokratien. De svarta och de svartas beskyddare äro mäktiga; tro mig, de äro icke fiender att förakta. Det behöfves endrägt och sammanhållning för att öfvervinna dem. Arbeten således! ) En italienare som arbotat för dödsstraffets afskaffande, ggg er TT GR a