pat sig, och hvaraf en del på ett allt mer och er betänkligt sätt ytterligare utvecklat sig. Men Dn är dock icke annat och icke mera än en föroppning: någon försäkran i detta afseende har il aldrig någon monark, huru mäktig han än vat, vågat uttala. Den eviga freden — pax peretua — säger Leibnitz — finnes ej förr än i yrkogården. Så var det i denne store mannens d, och så lärer det väl äfven vara och förblifva, åväl för individerna som för staterna. Väl tror ag mig kunna säga, att någon anledning till direkt nisshällighet icke med någon fremmande stat förennes, och att jag, min pligt likmätigt, sorgfälligt kall undvika allt, som dertill skulle kunna leda; pen andra länders sorgliga, äfven under den oss ärmast liggande tidpunkt ådagalagda erfarenhet jevisar nogsamt att det icke alltid beror på en tat att gjelf bestämma den ställning, som denamma, under uppstående förvecklingar mellan anIra stater, företrädesvis skulle önska intaga, och utt neutraliteten ofta nog kan innebära en icke ingare fara än en direkt inblandning. I alla hänlelser är onekligen det enda rätta, att vara beredd Jå hvarje möjligen förekommande fall, och att sätta sig i den ställning att man hufvudsakligen itar på sig sjelf. Med afseende å de politiska åsigter, som af den värde ledamoten uttalades rörande det af honom 3å kallade allmänna politiska rättslöshetstillståndet, känner jag mig lycklig att icke helt och hållet dela hans uppfattning. Jag tror icke att ett undantag, huru betänkligt och bedröfligt det än må vara, kan anses tillräckligt för att kullkasta regeln. För min enskilda del vill jag ogerna afstå från den öfvertygelse att vi kunna trygga oss vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva uppfylla de af oss åtagna förbindelser, och — hvilket jag anser som ett oeftergifligt vilkor — göra osg beredda att sjelfva kraftigt kunna i vårt försvar deltaga. Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att få öfvergå till de närmare formulerade trenne frågor, som till mig blifvit framställda. Hvad angår den första, har jag redan antydt att de af k. m:t i trontalet uttalade förhoppningar om fortfarande fred voro grundade dels derpå, att han icke genom inblandning i fremmande tvistefrågor ville ikläda sig skyldigheten att deltaga i deras lösning och dels derpå att de förenade rikenas läge och deras naturliga gränser icke kunna gifva någon fremmande makt rimlig anledning att, utan ett öppet åsidosättande af allt afseende å bestående rättsgrundsatser, vilja göra oss något intrång, så länge vi sjelfva förhålla oss fredligt. Grunden för dessa förhoppningar eger tvifvelsutan ännu samma giltighet, som då de uttalades. Men trontalet innehåller, omedelbart efter den af frih. Raab anförda strof, en annan, som dermed nära sammanhänger, och är af följande lydelse: Tilldragelser, som vi nyligen bevittnat, hafva emellertid varnande framhållit den af förgångna tiders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud, j främsta rummet lita på oss sjelfva och våra egna krafter., Och af dessa båda satser, jemförda med den framställning om anslag till vapen, som derefter följer framgår otvetydigt, att k. m:t väl velat gifva. en försäkring derom, att såvidt på honom berodde, ville han söka att draga fördel af allt, som kunde vära egnadt att åt oss bevara freden, men att han derföre ingalunda kunde anse sig viss att deruti lyckas. Någon framställning, som innefattar emot oss fiendtliga afsigter har — såsom jag redan haft äran nämna — icke ingått. Om jag hade anledning misstänka att sådant oaktadt några hemliga anslag emot oss vore å bane, skulle jag likväl svårligen kunna offentligen närmare redogöra för en sådan misstanka, och derigenom ofelbart iråka svårigheter just för sådana obevista beskyllningar. Men, jag upprepar det, ehuru jag är lycklig att kunna säga det jag icke har någon särskild anledning till dylika misstankar, kan jag likväl icke undgå att, lika med frih. Raab, inse, att den allmänna politiska ställningen är egnad att ingifva allvarsamma bekymmer. Framför: allt bör den omständigheten, att snart gagdt hela Europa sätter sig på krigsfot och rustar i en omfattning, som måhända öfvergår allt hvad som tillförene egt rum, vara en kraftig uppmaning för oss att icke försumma något, som kan leda till ett skyndsamt stärkande af våra försvarskrafter. Den andra frågan leder oss nog långt in på den så kallade konjektural-politiken: ett fält som jag är föga hågad, och knappt nog anser mig berättigad att beträda. Emellertid är det onekligt att om det affrib. Raab uppgifna intima förhållande skulle bafva ledt eller leda till ett anfallsförbunt emot oss eller någon af de makter, med hvilka wi genom novembertraktaten äro allierade, så vert vår trygghet otvifvelaktigt uti icke obetydlig grad förminskad. Jag vet icke om frih. Raab, på grunt af några för mig otillgängliga källor, eger anled ning antaga tillvaron af ett sådant förbund:,för mir del kan jag ej annat än hysa en stark misstrc till de uppgifter derom, som i tidningar förekom mit; så mycket hellre som Rysslands utrikes mini ster öppet förnekat, att något sådant förbund vore i fråga, och så vidt till min kunskap kommit, ha andra länders diplomati, lika litet som vår egen kunnat komma något dylikt förbuud på spåren. Beträffande den tredje frågan har jag vid et annat tillfälle redan nämnt att vår officiela diplo matiska brefvexling under den sednaste tiden ickt innehåller någonting, som kan gifva särskild anled ning till oro för vår ställning till främmande mak ter. Om denna ställning ändock skulle vara hota