Dagens Nyheter – 15 mars 1867, sida 1

sedan han gjort några sekunders uppehåll knackade han åter samt uttalade dervid dessa ord: — Fara härifrån: — Hvilka fara härifrån? frågade en röst: — Trogna gossar; genmälde Thompson. I nästa ögonblick öppnades dörren och han inträdde i huset: Han kom in uti ett litet rum; och vid skenet af en blindlykta, som vändes emot honom, varseblef han tolf å fjorton män; som lågo på golfvet och rökte, och i hvilkas högst obehagliga fysionomier brottsliga afsigter stodo tydligen att läsa: — Så sent ni kommer; Thompson! sade Ringer. — Hur kan ni påstå det? Nu är just rätta tiden inne, lydde svaret. Klockan slog två nyss när jag var på gatan: Alla menniskor äro nu försänkta i sömn; så att vi kunna handla utan att vara bevakade: Hvar ha ni de öfriga? — Vi äro de enda som kommit hit. — Jaså, de ha varit rädda, mumlade Thompson; eller kanske också omständigheter inträffat; som hindrat dem att gå hemifrån: Jag trodde verkligen att min husbonde aldrig skulle gå till sängs i qväll: Ar det så att de andra kamraterna försumma detta tillfälle till att blifva fria, kunna vi icke hjelpa dem. Vi begifva Oss af straxt: Det vore dumt gjordt af oss, om vi, endast för att vänta på dem, utsatte oss för fara att blifva förpassade till Norfolksön; Det kan ju t: ex: hända att min husbonde vaknar och får i sitt hufvud att jag skall uträtta något åt honom; Om han då kommer underfund med att jag icke finnes tillstädes, kan man vara öfvertygad om att han gör allarm;