— I lagens namn; släpp oss in, eller också skjuta vi ned er allesammans! De utanför stående personerna trängde på dörren så hårdt; att Jack, hvilken kände att han icke längre förmådde hålla emot, utropade: — Kom och hjelp mig; annars måste jag ge vika! Fyra eller fem starka karlar lutade nu sina skuldror mot dörren, och Thompson tog lyktan samt lyste på densamwea, för att se efter hvad som hindrade dess tillstängande: Han varseblef då en polisbetjents stöfvel, som var inklämd mellan dörrlisten och dörren: Denna förklaring öfver det besynnerliga förbållandet höll på att blifva dyrköpt för Thompson, ty i detsamma han böjde sig fram och hans hufvud till följd deraf blef synligt för de personer, som befunno sig på gatan, aflossades genom dörrspringan ett skott: Kulan hven förbi brottsluigens öra och hans mössa slets af honom: Han lät en grof ed undfalla sig, fattade dörrbommen och slog med densamma ett väldigt slag på stöfveln: Genast rycktes denna undan, och ett klagande läte förnams utifrån. Hindret var borta, och inom förloppet af en sekund hade männen satt bommen för dörren. Rättvisans tjenare insågo nu att de med våld måste bryta sig in i buset. De skredo genast till verket; och med alla de bjelpmedel, som de för tillfället hade till hands, sökte de slå in den i sig sjelf bräckliga dörren: — Till fönstret på andra sidan! sade en af brottslingarne till sina kamrater, hvarpå hela skaran samlade sig omkring detta;