Dagens Nyheter – 13 mars 1867, sida 2

untal röster. Bref från Steckhelms län, Össby-Garn den 8 mars. Som slädföret var godt och vädret vackert, företog jag en utfart till Rospiggarnes land för ett par dagar sedan. Under det jag vid Ensta väntade på skjuts tog jag restaurationslokalen i betraktande. Såväl den, som varorna, och priserna motsvarade alla billiga anspråk. När härtill kommer ett hyggligt bemötande, fann jag det ej underligt att stockholmare gerna fara dit. Ortens skarpskyttar hade föregående söndag haft en festlig tillställning på Ensta, som varit utmärkt rolig. Den hade egt rum i tingssalen, hvilken ännu hade qvar de för tillfället anordnade dekorationerna af fanor, korslagda gevär, vapensköldar och girlander, m. m. Festen hade varit lifvad af tal, sång och dans. Man berättade att Roslagsboarne äro serdeles varma för skarpskyttesaken. Ute på gården blef jag vittne till en syn af den mest sorgliga art. En torparehustru kom gråtande och alldeles tröstlös. Under konvulsivisk gråt berättade hon, att hennes man blifvit ibjelslagen af ett träd som han fällt i skogen. Hvart skall jag taga vägen med mina fyra små barn? snyftade bon. Litet hvar sökte trösta den stackars öfvergifna qvinnan. Den omkomne hette Petter Olsson och var hemma i torpet Lyckan. Össeby-Garns församling, der jag nu är, har en skral kyrka, och pastoralvården tyckes man ej beller vara nöjd med. — Hvad kyrkan beträffar har det flera gånger varit fråga om att reparera den, men pastorn tycker att hon är bra som hon är. Folkskolan skötes på bättre sätt, men skolmaterialierna och lokalen behöfva förbättring. Här finnes ett filialpostkontor, som förestås af orgelnisten Söderberg, en både bildad och treflig man, som uträttat mycket godt i församlingen, hvarest han åtnjuter allmän aktning. Brattby gästgifvaregård är ett s. k. betställe, der det ofta går lustigt till, men der också ej sällan bönderna komma i slagsmål, sedan det tagit slut i dem bemifrån eller från staden medförda pluntan. Gästgifvaregården har icke utskänkningsrättighet af spirituosa. Månne icke ens de på stället väl kända ändock kunna få ett och annat? — DD. Modig räddare, Från Sölvesborg skrifves den 9 dennes: På eftermiddagen sistl. lördag hördes nödrop å stranden från den ett godt stycke derifrån isbelagda inloppsrännan, hvarföre 16-årige gossen Nils Svensson, son till vid badhuset härstädes znställde arbetskarlen Sven Nilsson, skyndade, då ingen af de många vid land stående vågade följa honom, ensam ut på den svaga isen, som hotade att för hvarje steg brista under fötterna och föranledde honom att lägga sig ned på densamma, för att krypande framkomma till vakens kant och sålunda få fatt i och uppdraga den i nöd stadde, hvilken befanns vara en mindre gosse, son till formannen Nilsson, samt lyckades efter flere oroväckande försök att omsider rädda honom. Oiyokshändelse på sjöm. Från Trelleborg skrifves den 8 dennes: Natten till den 7 dennes strandade engelska ångskeppet Echo, på resa från Stettin till Antwerpen och hemmahörande i Hull, med 6,000 tunnor hvete-last, vid Fritzhög. Innan bjelp hann anlända från Trelleborg, hade en del hvete kastats öfver bord. Fartyget är nu flott och afseglade från platsen i dag på morgonen till Köpenhamn. Hög ålder. Enkan Anna Johansdotter i Krok, Kalls socken i Jemtland, född den 4 april 1768, afled den 9 sistlidne februari således i den höga åldern af närmare 99 är. Hon var fullkomligt frisk och rask ända till 3 veckor före dödsfallet.