Dagens Nyheter – 13 mars 1867, sida 2

Hvad Ringer sjelf beträffar, bade vistandet bland personer; som voro sämre än han, långtifrån att ingifva honom afsky för lasten; haft det onda med sig att han efterband sjunkit allt djupare i moraliskt afseende. Det andliga gift, han insöp; förderfvade honom till den grad att hen slutligen blef ännu sämre än de flesta bland de dåliga menniskor, af hvilka han omgafs. Men hvaraf kom det sig att Carely och Ringer, som båda voro svaga till karakteren, rönte ett så olika inflytande af sammanvaron med brottslingarne? Förhållandet är lätt förklarligt. Carely hade grundsatser, hvilka ehuru de under hans ungdom icke varit fullt så fasta, som han gjelf skulle ha önskat, voro ädla och goda. Han hade aldrig haft någon böjelse, som kunde kallas ond. Ringer deremot saknade helt och hållet allt hvad grundsatser heter; med honom kunde mean göra hvad man ville. Han skulle ha blifvit en utmärkt bra menniska; om slumpen så fogat att han kommit i beröring endast med redbara personer. Lemnad i sällskap med skurkar kunde han ej bli annat än en skurk: Vi erinra oss att det var Mason som första gången förledde honom till brott. Det såg ut som hade hans onde genius följt honom från den gamla verlden till den nya; ty en man; som visserligen icke liknade Mason till det yttre; men deremot hade alldeles samma själsegenskas per som han; ankom till förvisningsorten ungefär två år sedan Carely och Ringer blifvit förda dit, Han hette Joseph Thompson och hade blifvit dömd till deportation för lifstiden, emedan han begått något bofstreck af särdeles allvarsam natur: (Forts;)