Dagens Nyheter – 13 mars 1867, sida 1

— Nej, tvertom skall jag arbeta på er un dergång, sade Foxall, å hvilkens panna ett moln lägrat sig. Ni har ruinerat mig. Jag var en bergad man; tack vare er, är jag nu fattig. Ni har på en gångberöfvat mig de utsigter till en bekymmerfri framtid, som jag hade, och det endast af det skälet att jag gjort anspråk på att utbekomma hvad jag har rätt att fordra. Men det skall blifva mig en tillfredsställelse att sitta i rättens sessionsrum, när er dom afkunnas. Då ert straff gifves tillkänna, skall jag skratta: — Ni skall emellertid icke ha så roligt som ni vill låta påskina, utropade Mason, i det han sammandrog ögonbrynen. Ni minns kanhända Annie Browning? Foxall spratt till vid ljudet af detta namn. — Hvad har ni att säga om henne? frågade han; hvarvid hans ton och min undergingo en total förändring: — Jaså, ni intresserar er för flickan ännu? sade Mason med ett försmädligt grin; Jag kunde väl tro att jag skulle slå hufvudet på spiken, då jag började tala om henne; Ser ni, jag förstår att ni farit upp hit till staden endast för att träffa henne: Jag vet hvar hon finnes. — Ni? utropade Foxall. Hvar? Säg mig; hvar. Mason utbrast i ett skallande skratt: — Ni skall icke ha så brådtom. Jag har ett förslag att göra er. Om jag upplyser er om hennes adress, vill ni då gömma era misstankar inom ert eget bröst; förklara inför domstolen att ni icke anser mig hafva anlagt mordbrand; intyga att min vandel varit oklanderlig ända till dess att jag, måhända dertill drifven