Dagens Nyheter – 12 mars 1867, sida 1

Motsatserna eller Hodligbet varar längst. (Forts, från föreg. Af.) XLIZ. Anonie Browning satt i ett litet rum; som blifvit upplåtet åt henne af föreståndarinnan för det etablissement, vid hvilket hon nu var anställd. Hon höll ett öppet bref i handen; och hvad hon deri läst tycktes ha gladt henne sgärdeles mycket: — Den kära Mary Thornway! sade hon; således är. hon nu lycklig; Hon förtjenar att vara det; Jag trodde alltid att Frank skulle bli en bra karl med tiden och ett säkert stöd för sin mor. Jag visste att det icke kunde bli någon, slarfver af honom: Hon återtog läsningen; som hon för en stund afbrutit: aJag är fullt öfvertygad om att de pröfningar, som, vår herre låter oss undergå, afse vårt eget sanna bästa och att, om vi blott äro tålige till en tid, glädje följer på sorgen, såsom det händt med mig. — Icke alltid, mumlade Annie; och hon lade ifrån sig brefvet, medan hennes tankar ilade bort, till försvunna lyckligare dagar och hennes fantasi framtrollade bilden af den bortavarande Carely. — Icke alltid; upprepade hon med en lätt suck: Det gifves sorger som icke upphöra förr