Dagens Nyheter – 8 mars 1867, sida 1

jande dagen endast fördragsamhet; det, som val rättighet,thar icke längre varit annat än tillåtelse och de mest obetydliga tillåtelser ha blifvit förväg. rade, till och med då det endast varit fråga om oskyldiga litterära sammankomster. Uppmätt på den komparativa frihetens skala, står Frankrike långt under Tyskland, England, Belgien, Holland Italien, Portugal och Schweitz; det finns intet annat land i Europa än Spanien som står under Frankrike. Hvilka äro väl då de handlingar, hvilka de verk, hvilka de lagar, som berättiga hr statsministern att skryta öfver att ha fört landet gradvis och med hvarje år till bättre öden? Frurtlösa ha våra forskningar varit för att upptäcka det. Det är icke till oss som vår gamle embetsbroder i lagstiftande församlingen, hr Rouher, skall djerfvas säga, att statskuppen den 2 december räddat Frankrike från anarki; ty om han förde detta mot sanningen stridande språk till oss, skulle vi svara honom med att åter lägga under hans ögon de ord, som republikens president (Napoleon) yttrade på stadshuset den 10 dec. 1850: dag har lugnet återvändt i sinnena, jag är lycklig öfver att kunna erkänna det; de faror, som funnos för två år sedan, ha försvunnit, och trots händelsernas ovisshet räknar man på framtiden, emedan man vet, att om förändringar måste ske, skola de blifva verkställda utan oroligheter. Och om dessa ord icke gjorde till fyllest, skulle vi ytterligare tillägga följande, hvilka sex dagar förej statskuppen, den 25 november 1851, yttrades i Cirkussalen i Paris till de franska utställarne på verldsexpositionen i London: Tillåten mig, innan vi skiljas, mina herrar, att uppmuntra er till nya arbeten. Företagen dem utan fruktan; de skola förhindra arbetsbrist i vinter. Frukten icke framtiden. Lugnet skall upprätthållas, hvad än må hända. När han uttryckte sig sålunda den 25 november 1351, när han så uppmuntrade industrien och handeln i Paris att företaga nya arbeten; när han uppmanade dem att icke frukta framtiden; när han förklarade dem, att, hvad än må hända, lugnet skulle upprätthållas, hade republikens presi-dent rätt; i sjelfva verket fanns ingen fara, ingen oordning att frukta för, ty då den, som den 10 december valdes (Napoleon) egde befälet öfver armån, hade han i sina händer mer än tillräcklig militärstyrka för att ögonblickligen återställa lugnet, i fall det blef stördt, och att kraftigt qväfva hvarje försök till uppror, som kunde blifva gjordt. Men beböfde han väl frukta att något uppror skulle utbryta? Fortfor icke den fullkomligaste materiella ordning att oafbrutet råda från den 13 juni 1849 till den 1 dec. 1851? Försiggingo icke, trots uppviglingslagen af den 31 maj 1850, hvilken utan skäl och rätt genom en omröstning i kammaren utströk tre millioner valmän af nio millioner — en valman på tre — alla de särskilda valen, i Paris såväl som annorstädes, efter band utan ringaste oroligheter? Behöfde väl innehafvaren af den verkställande makten i god tro och på allvar befara, att den lagstiftande kåren skulle göra det ringaste angrepp mot okränkbarheten af hans förtroendeuppdrag och mot hans persons säkerhet? Om endera makten hotades af den andra, var det icke, på sätt de sedermera försiggångna händelserna visat, den svagare? var det icke den, som icke hade i sin hand annat än de sedlar, den nedlade i valurnan? I November 1851 fanns det visserligen en rivalitet emellan de båda statsmakter, som begge utgått ur den republikanska konstitutionen och den allmänna rösträtten; men detta var också allt. Det fanns hvarken anarki eller någon fara för anarki. Det är också denna åsigt vi vid alla tillfällen, och endast för att gifva sanningen sin rätt, aldrig upphört att förfäkta emot alla dem som antingen mot bättre vetande eller med enfaldens förblindelse förnekat det. Det är också hvad historien en dag, i öfverensstämmelse med sanningen, skall nedskrifva. Ja, i öfverensstämmelse med sanningen; ty om republikens president den dag då han sönderslet den konstitution han svurit att upprätthålla hade i sina händer en tillräckligt stark vapenmakt att upprätthålla ordningen, är det ej ett tydligt bevis på att hon, utom af honom, ej hade det allraminsta att frukta? Hvem skulle väl anfallit henne? Hvem skulle väl vågat anfalla henne, då han försvarade henne, han, som skulle varit oöfvervinnerligare i samma mån som han respekterat henne? Nej, med eller utan revisiona (inskränkningen af valmännens antal) fanns det då ej det allraminsta att frukta för konstitutionens upprätthållande, för republikens bestånd, för frihetens bevarande otal kanten p eo dömsAn UP NM Fe AA LL TN ooo 8 iv KH