Dagens Nyheter – 4 mars 1867, sida 1

rande vid tanken derpå att någon som kände honom; kunde få-se honom vid denna ovanliga tid lemna sin stuga: Men gatorna voro öde, Han mötte icke en enda menniska: Det är ett märkvärdigt förhållande att polistjenstemän vanligtvis aldrig äro tillstädes, då deras närvaro som bäst behöfvas. I Stamford, likasom i de flesta andra städer, brukade poliskonstaplar nattetid göra vakt på gatorna, men nu syntes ingen till, och Mason; hvilkens brådska verkligen såg ganska misstänkt ut, i synnerhet som han hade ett knyte på armen, blef icke en enda gång anhållen och tillfrågad hvarthän han ämnade sig; Ungefär trefjerdedels timma sedan han gått hemifrån; stannade han på en kulle belägen ett godt stycke utanför staden, och från hvilken han hade utsigt öfver hela den trakt han genomvandrat:; Han vände sine ögon åt Stamford; Fullkomlig tystnad och mörker herrskade; Sedan han stått etilla en stund, lät han en svordom undfalla sig samt ämnade fortsätta vägen; då horizonten plötsligen blef märkbart ljusare. Han dröjde då en stund på det ställe, der han befann sig: Skenet tilltog; i början småningom men sedan: med stor hastighet; och slutligen steg en eldpelare mot skyn: Ljudet af stormklockan lät höra sig: Mordbrännaren lyssnade; och ehuru hans anletsdrag icke kunde ufskiljas i mörkret; skulle en person; som stått i hans närhet, ha märkt att han var glad; ty han gaf sina känslor tillkänna genom ett infernaliskt skratt,