Dagens Nyheter – 4 mars 1867, sida 1

jag börja ett nytt lif: Men jag lemnar icke Stamford, förrän jag betalt min utmärkte värd den skuld, hvari jag står till honom: Han skall få ångra att han behandlat mig på ett svekfullt sätt; ja det skall han; min själ; Härvid kastade han en triumferande blick på de nakna väggarne: — Inga pengar skall han få; det har jag lofvat :honom; fortfor den hämndgirige mannen; men han skall också; till straff för det att han velat lura mig; aldrig mera erhålla någon hyra för den lokal jag innehaft; Det är för tidigt ännu till att sätta eld på det gamla hybblet; men det gör ingenting — jag kan vänta: Han kastade sig sjelf på den usla halmbädden, drog hästtäcket öfver sig och föll ganska snart i sömn: Det ges menniskor som äro till den grad förhärdade; att de kunna sofva lugnt äfven då de stå i begrepp att begå det mest afskyvärda brott; Hans sömn varade åtskilliga timmar; När klockan i närmaste kyrktorn slog tre, vaknade han plötsligen; räknade slagen och sprang ge-. nast upp från bädden: — Tre; utropade han; det är just rätta tiden; Nu till verket. Han öppnade dörren sakta och tittade ut: Allt var mörkt och tyst: De klara stjernorna tindrade på himmelen, hvilken liknade en kornblå duk, öfversållad med blixtrande diamanter: En temligen frisk vind blåste. Med detta sednare förhållande tycktes Mason våra särdeles belåten: -— Ju mera det blåser, desto bättre, mum