Dagens Nyheter – 1 mars 1867, sida 2

reste uppåt, tyckte jag ni nämnde. Icke bar det väl af ända till London? — Jo, svarade Jefferies. Jag fick order att lägga hennes kappsäck i den bagagevagn, som skulle medfölja tåget till hufvudstaden. — Ni gaf icke händelsevis akt på den adress, hvilken efter hvad jag förmodar, stod skrifven på kappsäcken? frågade Foxall i likgiltig ton. — Nej, det gjorde jag icke. Jag har minsan ej tid till att läsa namnen och adresserna på alla de reseffekter som jag bär. Dessutom var det sent på qgvällen och följaktligen mörkt. Men om ni vill veta hvar hon finnes, kan ni nog få upplysning derom, ifall ni vänder er till den person; hos hvilken hon arbetat under en längre tid. — Åh! hvad skulle det tjena till? genmälde Foxall. Så nyfiken är jag icke. Jag intresserar mig ej mycket för mamsell Browning; och jag har talat om henne nu endast derföre att man någonting skall språka om, medan man på ta man hand fördrifver en stund vid glaset. — Hallå! Nu låter ankomstsignalen höra sig, utropade Jefferies; i det han sprang upp från sin stol. Jag måste genast begifva mig utaf. Farväl herr Foxall, och tack skall ni ha! Ionan hans afskedshelsning hann besvaras, hade han redan lemnat rummet; I nästa ögonblick såg Foxall honom springa öfver gatan så fort benen förmådde bira honom: — Till London! mumlade Annies förföljare under det han långsamt vandrade hemåt. Det är ett vidsträckt fält att genomleta; Emellertid har jag hunnit ett steg framåt och bör vara tacksam derför. Jag vet nu i hvilken stad hon är, och kommer jag väl dit; är det icke omöj