ban kapten Baker att gifva ett dylikt åt hans bustru, ty annars skulle hon bli vid däligt bumör. Hans önskan blef uppfylld och ban betraktade en stund sina skatter med ett barns stolthet och glädje, men plötsligen uppgaf han en djup suck och sade till tolken: sHvad skall det icke bli för väsen hemma, när mina andra hustrur få se Bokke (den förvämsta hustrun) så grann! Säg åt den främmande höfdingen, att om hanej gerhalsband åt de ar dra med så komma de till att slåss., Baker frågade då, hur många damer hans höghet hade att vara orolig för. Ja, bur många det visste han icke precis, men började räkna fingrarne. Då Baker såg att fingrarne på ena anden ej räckte till, ingick ban ackord, och skänkte honom tre marker perlor, till fördelning bland skönheterna. Derefter gick höfdingen, och snait derefter kom drottning Bokkå och hennes dotter, de vackraste vildipnor som Baker någonsin sett. De voro mycket rena, båret hade de kortklippt såsom alla frupt:mmer der i landet, och sammanklistradt med rödockra och fett så att det såg ut som skarlaken. Kinderna och tinningarne voro fint tatuerade. Med ett komisk uttryck af förvåning och nyfikenhet stirrade de på hr och fru Baker — de första hvita menniskor de rågonsin sett. Hon ville veta buru många hustrur Baker hade och visade den största förundran när bonifick höra, att ban nöjde sig med en; detta föreföll benne och dottren så besynnerligt, att de skrattade godt åt uropgerna. Angående fru Baker förklarade prinsessar, att hon skulle bli mycket vackrare om bon Jäte rycka ut de fyra framtänderna i pecdre tandraden och klistrade ihop sitt hår med röd pomada å la Bokkå. Jemväl föreslog hon att fru Baker skulle Jåta getpomborra fin underläpp, för att kunna pryda den med en sådan lång, smal glasperla, som Latukanerne anse för höjden af elegans. Ingen dam, som gör anspråk på att höra till sociteten der, skulle för något pris vilja undvara detta smycke. Litet garn lindas omkring glaset för att bålla det qvar i läppbålet, och öfre ändan skjuter upp i munnen, der framtänderpa skulle ba sutit, så att tungan jemt leker med glaset och sätter det i svängning, hvilket gifver den talande ett obeskrifligt narraktigt utseende. (Ur tidskriften Fra alle Lande.)