Dagens Nyheter – 28 februari 1867, sida 2

man en gång gifvit ett löfte, är det ens pligt att icke bryta detsamma: — Detta är mycket hårdt, tant; yttrade Foxall. Ni vet, huru jag älskar henne. Ni vet att jag vill göra henne lycklig, om hon blott tilläte mig att utföra mina goda afsigter. — Det är ingen annan än hon, som kan döma härom, utlät sig Mary. Era artigheter endast plåga och bedröfva henne. Jag för min del tror att hon aldrig kan älska någon annan; sedan hon mistat den stackars Carely; åtminstone vill hon icke nu höra talas om dylika förslag: När hon reste, bad hon mig icke omtala för er, hvart hon begifvit sig, på det att icke, såsom hon sjelf sade, uppträden, lika smärtsamma för er båda, skulle uppstå: Jag lofvade uppfylla hennes begäran, och under sådant förhållande inser ni väl; med den kännedom ni har om min karakter; att det tjenar till alldeles ingenting att fråga mig vidare derom; Foxall visste detta. Han hade många gånger erfarit, att hans milda och eftergifna tant var obeveklig, så snart det gälde en hederssak. Icke desto mindre fortfor han en god stund att, med användande af en mängd sofismer, söka rygga hennes fasta beslut, Då han fann att alla bemödanden voro fruktlöså, gick han omsider sin väg, missbelåten och förargad. Han vandrade med långsamma steg utefter gatan funderande på, hvilka åtgärder han nu skulle vidtaga. : — Hon kan icke ha rest utan att ha lemnat något spår efter sig; mumlade han. Jag tog för gifvet, att hon vistas på någon landtegendom här i närheten; men det börjar se ut, som om hon hade farit längre bort. I sådant