Dagens Nyheter – 26 februari 1867, sida 2

till den bland mina syskon, som jag mest höll af. — Jag har icke förglömt att så är, svarade herr Freestone. Om jag ej velat undvika att smärta er; skulle jag ha visat honom på dörren för flera år sedan: Jag ämnar icke heller nu glömma detta slägtskapsband; Lemna oss måste han. I det afseendet vill jag icke höra någon invändning. Om jag hade öfverseende med honom, sedan jag fått veta att han föröfvat ett så nedrigt dåd; skulle jag icke vara stort bättre än han är. För öfrigt uppfyller jag en pligt mot mig sjelf; då jag aflägsnar honom ifrån mig: Jag vore en dålig affärsman; om jag med öppna ögon läte mig bestjälas: Den som stulit tio pund endast för att få öfverlemna sig åt de nöjen; han mest tycker om; är äfven i stånd till att tillgripa hundrade pund; Blir man van vid att handla oärligt, dröjer det ej länge, förrän man förlorar den afsky för brottet och lasten; som finnes hos hvarje oförderfvad menniska; Nog af, jag vill ej bli ruinerad: Men det är icke min afsigt att skicka honom ifrån mig, utan att gifva honom en shilling. Hörpå; Robert, tillade han; i det han åter vände sig till den unge mannen; om ni icke har någon tunga, eger ni åtminstone ett par öron: Lägg nu på minnet hvad jag säger. Ni skall redan i afton packa ihop de saker, som tillhöra er samt i morgon välja er en bostad; och låt mig icke mera se er på kontoret. Kom ihåg det! Er far lemnade ett litet lösörebo efter sig; hvilket jag försålde. Penningarne använde jag i min rörelse; för att ni skulle få större afkastning af dem än förhållandet blifvit om jag lånat ut dem. Ni eger alltså nu omkring hundra