Dagens Nyheter – 26 februari 1867, sida 1

1 Molsatserna eller Redlighot varar längst. (Forts. från föreg. Af.) — Jag har aldrig ett ögonblick tviflat på er godhet och välvilja, min herre, genmälde Frank: Nu kan jag mottaga er hand, om ni vill räcka mig den. — Om jag villl sade herr Freestone. Ja, min: vän, det vill jag visst. Han skakade sin fordne bokhållares hand med en värma, som kom direkte från bjertat. Derefter fortfor hän: — Och sig mig nu; hvad ni ämnar göra med min ovärdige systerson: Tack vare de sed-, näst gjorda förändringarne i vår kriminallag; behöfver han ej frukta att blifva hängd; men ni kan låta deportera honom, som ni vet: — Gud förbjude att jag skulle tänka på att hämpas. Jag har lefvat i ständig oro och sörjt mycket deröfver att mitt namn varit vanhedradt; ty en fattig menniska har ingen annan skatt att glädja sig åt än sin ära: Nu: har jag aftvått den. fläck, som varit fästad vid mitt namn, och är dermed fullt belåten, När niär förvissad om minoskuld och dessutom de fåpersoner, som intressera sig för mig; är det; känner jag mig lycklig och nöjd. Detär sålunda bäst att genast tillintetgöra det papper, som förorsakat så mycket ondt: Härvid tog: han upp qvittot, som legat på bordet, gick med lugna steg fram till kaminen och kastade det på elden,