Dagens Nyheter – 26 februari 1867, sida 1

Robert Blackburn hade icke under hela tiden genom en min eller åtbörd gifvit tillkänna att han på minsta sätt intresserade sig för hvad som försiggick i rummet; men nu följde han Franks rörelser med spänd uppmärksamhet, och när papperet förbrunnit och detta ojäfaktiga bevis på hans brottslighet således ej längre fanns till; sköt en blixt af glädje fram ur hans ögon, hvilka straxt derpå blefvo lika matta och uttryckslösa, som de förut varit: Herr Freestone tog till orda: — Ni är eh utmärkt yngling, Thornway, sade han; Han förtjenar icke så mycken godhet. Om det funnes den minsta hederskänsla hos hondfä, skulle han för längesedan ha bekännt allt och bedt er om förlåtelse för det han förorättat er. Emellertid skall han göra det nu i stället: Stig upp, herr Robert; och tacka Thornway för det att han icke låtit skicka er i landsflykt: Denha uppmaning gjordes förgäfves: Robert Blackburn iakttog fortfarande tystnad och rörde. hvarken hand eller fot: — Låt honom vära i fred, min herre; bad Frank: Jag begär ingen tack och önskar icke förödmjuka honom. Vi skola hoppas att hans tankar äro hans värsta straff, och att det är blygsel som håller honom tyst: — Nej, så väl är det icke, derom är jag säker, genmälde byggmästaren i bedröfvad ton; jag skulle vilja gifva hälften af hvad-jag eger, om jag kunde tro, attdet så vore : : : Men jag tackar er åter, min gosse; och om också ni kan förlåta mig att jag i vies röån bidragit till er olycka; så kan jag. det icke sjelf. Jag borde ha insett att ni icke kunde vara. brottslig och väntat till