Dagens Nyheter – 25 februari 1867, sida 2

aldrig mera kunna räkna mig bland de redbara menniskor — äfven då räckte ni mig er hand. Jag kunde icke mottaga den då, och kan det icke heller nu: Men jag är tacksam mot försynen som omsider satt mig i tillfälle att förklara, huru det förhåller sig med den liqvid som jag på goda grunder ansågs hafva uppburit: — Verkligen! utbrast byggmästaren; i det han häftigt spratt till; om ni kan bevisa er oskuld, skall ingen bli gladare dsröfver än jag. — Derom är jag säker, min herre, sade Frank med rörelse. Tanken på att jag aldrig förlorat er välvilja har uppehållit mitt mod, när allt gått mig emot. Som ni minnes, blef jag afskedad derföre att öfverste Rushbrook i ett bref uppgaf sig ha mottagit ett qvitto, undertecknadt af mig. :: — Ja ja, afbröt honom herr Freestone, med synbar oro; jag minnes allt detta mycket väl. Fortsätt, fortsättt — Här har ni qvittoty min herre, återtog Frank, i det han lemnade honom ett papper. Stanna; fortfor han; och härvid ställde han sig framför dörren till hvilken Robert Blackburn lugnt styrde sina steg. Jag kan icke tillåta att ni går: — Huru, oförskämde varelse! utropade fru Freestone, hvilkens vrede uppfändes af denna handling. Huru vågar ni uppföra er på ett sådant sätt? Om en herre, som befinner sig i sitt eget hem; önskar lemna ramret, har ni väl någon rättighet att hindra honom derifrån? Det skulle jag gerna vilja vetal Stig genast undan; eljest ::: — Tig! röt byggmästaren med barsk stäm