Dagens Nyheter – 23 februari 1867, sida 2

Då Frank såg upp, blef han varse en högrest man, insvept i en vid kappa; och hans hjerta klappade våldsamt, när denne man pekade just på den koffert; hvarå namnet Rushbrook stod att läsa; Han kunde icke längre hysa några tvifvel om att detta var den person, som ofrivilligt tillskyndat honom så mycket ondt; och att det ögonblick var inne, då en förklaring öfver det hittills obegripliga förhållandet skulle erhållas. Sinnesrörelsen öfverväldigade honom till den grad, att han icke förmådde uttala ett enda ord. Först då gentlemannen vände sig om; för att gå ut ur banhallen; lyckades han framstamma dessa ord; — Jag ber er om förlåtelse, min herre; men jag skulle vilja veta om ni är öfverste Rushbrook; — Ja, det är jag, svarade den tillfrågade, vill ni mig något? Då han yttrade detta; fästade han en forskande blick på Frank; hvilken — förmodligen till följd af sin tveksamma ton och tarfliga drägt — icke tycktes göra något särdeles godt intryck på honom: Han tillade med en viss otålighet: — Om ni har någonting att säga mig; unge man, så gör det fort min tid är dyrbar: — Icke så dyrbar; hoppas jag, att ni sparar derpå, när det gäller att gifva upprättelse åt en person, som för er skull, om också icke med er vilja; lidit skymf och mehn; återtog Frank; som nu började bli herre öfver sina upprörda känslor: — Visst icke; visst icke, genmälde herr