deras fombetsutöfning på intet sätt är beroende af deras tro. Hvad judarne beträffade, så kunde tal. icke se, att deras religion på något sätt utgjorde ett hinder för dem att lika väl som en lutheran bevisa en. proposition i Euklides eller uppsätta ett betänkande i konungens kansli. Hvad skullö man säga, om det antoges såsom lag, att ingen kunde inväjas till ledamotiandra kammaren, som ej vägde 10 pund. Lika orimligt som ett sådant stadgande vore, lika orimligt vore det att vidhålla förbud för främmande trosförvandter att bekläda flera platser 1 gamhället. Den förste talaren hade benämnt judarne främlingar. Men här vore ju icke fråga om arnat än infödde bekännare af annan religion. Detvoroe ju föröfrigt ej fråga om bekännare af hvilken religion som helst, utan endast af kristen och judisk; och i afseende på de allmänna rättsbegreppen hade judarne samma åsigter som vi. Samms talare hade yttrat, att fåfängans marknad vore underhållen af judarne. Detta vore uttryck för en gammal oriktig förestållning, att judarne blott skulle kunna idka köpenskap. I andra länder, der de egt mera frihet än hos oss, har det också visat sig att de blifvit nyttiga och verksamma medborgare i många riktningar. ! Men hvad vill man att de hos oss skola göra, då de icke få befatta sig med de ideela intrecsena. Det är ufider sådana förhållanden ganska aktningsvärdt, att de visa en så stor verksamhet och äro så nyttiga på dem tillåtna områden. Hela judarnes historia, då det ännu berodde på dem sjelfva att bestämma arten af sin verksamhet. alla deras för kammaren väl bekanta heliga urkunder, visade ett folk, som, så långt ifrån att sakna förmåga i annat än de lägre materiella intressenas tjenst, tvertom genom hela sitt nationella! lif ådagalagt en hög andlig begåfning och en storartad verksamhet. Tal yrkade derföre på bifall till förslaget, i hvilket yrkande många ledamöter instämdeHr De Mare. Den förste talaren hade påstått, att den åsigt han uttalat vore allmän inom den ort han representerade. Detta kunde möjligtvis vara sannt, mön i största delen sf landet herrskade en motsatt åsigt. — Tal. hade gerna sett, om förslaget hade gått längre och äfven tillåtit dem att bli lärare i filosofi och historia vid elementarläroverken; ty då de besitta en stor intellektuel förmåga, så vore det en förlust att de ej finge bli lärare — en förlust som för närvarande vore så mycket mera kännbar, som det vore ondt om lärare vid skolorna. Hr Gumeelius ansåg det vara mycket bekymmersamt, om allmänna meningen bland menige man vore så mycket emot den föreslagna reformen, som den förste talaren antydt. Sjelf kunde talaren icke tro att så vore förhållandet. Men om så vore, ville talaren, såsom vid föregående riksdagar, yttra gin meningi denna fråga. — Judarne hade hos oss visat sig så lojala, att de hvarken sökt störa den allmänna ordningen, ej heller göra proselyter. Kanske skulle talaren ha hyst betänkligheter vid att bifalla förslaget. om det varit fråga om att utsträcka deras rättigheter längre än inom det rent borgerliga området, men då så icke skett, ville han för sin del icke vara delaktig i försöket att satta en infödd svensk man, om ock af judisk härkomst. utom de medborgerliga rättigheternas område — han vilie ej bilda någon klass af parias i samhället. Såsom talaren förr gjort ville han äfven nu på det varmaste förorda framgång åt förslaget. Hr Dahm erinrade, det försöken att motarbeta förslaget egentligen icke vore annat än en fortsättning af de gamla religionsförföljelserna, ett snöre af den hampa, med hvilket kättaren hängdes, och ett vedträ af det bål, på hvilket kättaren brändes. Det vore begripligt att man, till följd af dess läror, ville utrota en hel samhällsklass, men det vore svårare att förstå, huru man kunde tolerera en hel klass af medborgare och ändock förneka dem medborgerliga rättigheter. Det vore dessutom oklokt, emedan denna klass måste blifva missnöjd och dess medlemmar naturligtvis ej kunde bliså nyttiga som eljest. Tr Ahlgren. Genom bifall till förslaget skulle man blott gifva dem hvad de haft rättighet att påräkna, men förut saknat. Både i Norge och Danmark hade judarne till och med tillträde till representationen Ehuru icke ett så stort framsteg hos oss nu kunde påräknas, hade dock talaren önskat att förslaget gått längre än det gjort. Den förste talaren hade sagt, att judarne ej skulle bli väl upp. tagna bland embetsmännen; talaren protesterade emot, att en så trångbröstad och fördomsfull uppfattning var rådande bland dem. Hr Hedlund ville genom ett slående exempel visa orimligheten i hittills gällande stadganden. Vid Göteborgs elementarläroverk funnos för några år sedan anställda en jude såsom ritlärare och en katolik såsom musiklärare, hvilka, oaktadt lönerna då voro mycket mindre än nu, till allmän belåtenhet skötte sina åligganden. Blefvo så lönerna förbättrade och lärareplatserna i nämnda läroämnen uppförda på stat — och då måste de båda utmärkt skickliga lärarne lemna sina platser blott derför, att de bekände en annan tro. Enligttalarens åsigt voro öfverhufvud alla qvalifikationer i religion onödiga, till och med för prester, ty det vore ganska säkert, att de icke skuile söka platser såsom lärare i församlingar, fom hade annan tro än den de sjelfva bekände, af det enkla skäl, att de nog visste, att om de sökte, skulle de icke bli emottagna. Men genom dessa onödiga och orättvisa hinder beröfvades samhället många goda krafter. — Det hade blifvit sagdt, att judårne blottidkade köpenskap. Detta vore icke sannt, ty talaren kände många, som voro skickliga och företagsamma jordbrukare och som dessutom uppoffrat mycket för folkundervisningen i sin ort. Dessutom voro få kristna familjer så måna om sina tjenares religiösa lif som dessa judar. — Man har vidare beskyllt judarne för öfvervägande tendenser till det materiella. Detta stode likväl i strid med det faktum, att inom flera omriråden för den menskliga intelligensens arbeten stode judar i främsta rummen. . Hr Anders Eriksson ansåg sin skyldighet såsom kristen vara att älska och ej hata sin nästa och förenade sig derför med dem som önskat, att förslaget gått längre än det gjort. Hr Uhr uttryckte sin glädje att endast n ledamot i kammaren motsatt sig förslaget. Hr ILeffler gladde sig äfven åt det intresse kammareu visade för frågans lyckliga utgång. En inskränkning i förslaget fann talaren öfverflödig, den nemligen att inskränkning blifvit gjord för lärarne i elementarläroverken, utom för den ireligion, som naturligtvis bör vara lutheran. Sedan hr Per Nilsson från Kristianstads län äfven yttrat sig för bifall och br ILiss Olof Larsson sökt beriktiga några talares uppfattning af hara ord hr WWitt oifvit tillkänna. att han i kon.