Dagens Nyheter – 19 februari 1867, sida 1

och hållet sig sjelf; och sedan hon i största hast afslutat sina göromål, begaf hon sig med brådskande steg till familjen Masons boning. Hon stannade på vägen för att köpa några småsaker,. som hon trodde skulle glädja och gagna den stackars sjuka qvinnan, och återtog derefter sin gång, utan att ana den snara, som var utlagd för henne, och i hvilken hon utan tvifvel skulle hafva fallit, såvida icke en händelse inträffat, hvilken vi nu gå att berätta. När hon vek in på en gata; som ledde till förstaden, i hvilken Masons stuga var belägen; hejdades hon af någon som ryckte henne i klädningen. Hon såg sig om och blef varse en liten, trasigt klädd gosse, som räckte henne en smutsig papperslapp, i det han sakta hviskade: — Ni skall läsa det genast vid skenet från gatlyktan: ; Knappt hade han yttrat dessa ord, förrän han sprang sin väg, och inom några ögonblick hade hon förlorat honom ur sigte. Annie stod en stund siilla, hållande det hopvikna papperet i sin hand. Hon ver så förvås nad att hon straxt icke visste hvad hon skule göra. Sedan närmade hon sig intill gatlyktan och läste, ehuru med någon svårighet — ty synbarligen hade biljetten blifvit skrifven i största hast; och för öfrigt var papperet temligen nedsmutsadt — följande reder: Kom icke! Jag är ej sjuk. Han tvang migsi att skrifva det bref, vi förmodligen redan möts: tagit; och nu har han gått ut på några minuter, så att jag kommit i tillfälle att med ett par ord varna er. En person vill tillfoga er något