Dagens Nyheter – 19 februari 1867, sida 1

för någon tid sedan låg sjuk i feber, tar jag mig friheten skrifva till er, för att låta er veta att jag nu igen insjuknat: Om ni besökte mig, skulle ni verkligen göra ett stort barmhertighetsverk; och jag är säker om att en så god ung qvinna, som ni är, icke sparar litet besvär, då det gäller att trösta en sådan tackare som jag. Varderföre snälloch kom till mig. Vid åsynen er skall jag känna mig bättre, det trorjag fullt och fast. Tillika är jag öfvertygad om att ni icke skall underlåta att uppfylla min anhållan: Således skrifver jag icke mera, utan vill meddela hvad jag vidare har att säga er, när vi träffas. Arade mamsell, jag är er ödmjuka tjenarinna Sara Mason. — Stackars menniska! suckade Annie, i det hon lade biljetten ifrån sig: Jag mins väl; hura mycket hon led förra gången: Jag har nu länge uteslutande tänkt på mina egna motgångar och aldrig besökt henne, för att skaffa mig underrättelse om, huru hon befinner sig: Nu skall jag gå till henne; det vore illa gjordt af mig att undandraga mig hvad som är hvarje menniskas pligt, d: v. s, att söka lindra likars nöd och skingra deras sorger. När jag går hem, skull jag i förbifarten titta in till henne. Jag bör vara tacksam mot försynen deröfver att jag ännu kan vara mina medmenniskor nyttig ... Jag är nästan rädd för att sjelfviskheten fått alltför stor makt öfver mig: Under loppet af dagen hade hon saknat håg och förmåga att arbeta med sin vanliga ifver; men nu, när hennes medlidande vaknat; blefvo hennes rörelser åter lifliga; Flon glömde helt