Dagens Nyheter – 19 februari 1867, sida 1

förflutit sedan hon såg honom för sista gången på jorden; och tusen plågsamma minnen, som stodo i sammanhang med denna händelse; trängde sig på henne, ehuru hon på allt sätt sökte förjaga dem; Det plötsliga tillintetgörandet af alla hennes förhoppningar om sällhet, det vanhedrande brott, för hvilket hennes älskare blifvit anklagad, ehuru han (derom var hon fortfarande fast öfvertygad) icke skulle varit i stånd till att begå en dålig handling, hans ädla uppförande under hans förnedring; hans blick, hvari den renaste oskuld afspeglade sig, hans manliga försäkran om stt han intet ondt gjort; hans allvarliga uppmaning till Ringer att genom en öppen bekännelse aftvå de svarta misstankar, som blifvit fästade på honom, och slutligen det ögonkast han sände henne; då det förfärliga ordet skyldig uttalades af rättens ordförande — allt -detta framställde sig så lifligt för hennes själ att hon tyckte sig se och höra det för andra gången. Dessa dystra minnen förföljde henne hela dagen. Det är derföre naturligt att hon var mera bedröfvad den aftonen än vanligtvis och att, ehuru hon icke beklagade sig, hennes tankfullhet; och tystnad hade sin orsak i ett inre lidande, I Hon satt just och förebrådde sig sin svaghet att öfverlerana sig åt dessa dystra betraktelser, när ett stadsbud infann sig hos henne och lemnade henne ett bref. Hon öppnade det och läste följande: Högtärade mamsell! Eftersom ni var så god emot mig; när jag