Dagens Nyheter – 16 februari 1867, sida 2

Om lotterianmnonser, Dagligt Allehanda bar plötsligt kommit i ånger öfver att det hittills haft lotteriannonser införda och förklarar som en botfärdig Magdalena att hon aldrig skall göra så mera: Anledningen till omvändelsen uppgifves vara att redaktionen kommit underfund med att bedrägerier stundom dölja sig under dessa annonser. Men som detta har varit ofta uppgifvet äfven under den tiden, då Dagligt Allehanda införde lotteriannonser med god smak, så må det åtminstone vara tillåtet att drada en smula i tvifvelsmål huruvida den uppgifna anledningen är den enda eller hufvudsakliga: Ar det icke snarare så, att Dagligt Allehanda, sedan det blifvit köpt af ett bolag utaf konservativa och prohibister, måste mera än förut bekänna sig till det systemet, att folket skall stå under förmynderskap. När man, såsom Dagligt Allehanda; vill att lagstiftningen skall bestämma hvad de som ega penningar må få taga i ränta för dem, när man vill inskränka menniskors rätt att köpa sig varor bäst de behaga genom att hindra införseln af utländska artiklar, och när man vill genom införseltullar tvinga personer att köpa af vissa fabrikers tillverkningar; så är det fullt konseqvent, att man också företager sig att vägra införa lotteriannonser; för att rädda folk från möjligheten att kanhända stundom blifva bedragna: Men vi, hvilkas grundsats är att enhvar må ega fritt använda efter bästa förstånd sina penningar, utan att hvarken lagstiftande makten eller tidningspressen skall utöfva något förmynderskap deröfver — vi kunna alldeles icke gå in på Allehandas uppmaning att upphöra med lotteriannonsers införande, hvarom vi icke heller äro ensamme bland Stockholmspressen, såsom Dagligt Allehanda säger. Utan så länge tryckfrihetslagen det tillåter; skolla vi införa de lotteriannonser som blifva inlemnade till denna tidning, liksom vi införa andra mot tryckfrihetslagen icke stridande annonser, utan att tillåta oss att misstänka eller pröfva om bakom den ena eller andra ligger något bedrägeri .:. Kan Allehanda gå i god för att alla de böcker, de egendomar, de varor som utbjudas i dess spalter äro till beskaffenhet och pris sådane, att icke en köpare möjligen understundom kan finna sig narrad på dem? Finna personer för godt att skicka penningar för lottsedlar till kollektörer i fremmande länder, om hvilkas redbarbet och ordentlighet de ingenting hafva sig bekant; så kunna vi visserligen anse detta vara föga välbetänkt; men vi ha ingen rättighet eller skyldighet att upphäfva oss till förmyndare öfver dem: En erinrän torde det dock vara oss tillständigt att ånyo framställa: skicka aldrig penningar i bref med posten till lotterikollektörer; och ej heller till andra personer, utan att 2ekommendera brefven. — Och vidare erinra vi att om man spelat hos en okänd kollektör och ens nummer har utkommit med vinst, så behöfver man alldeles icke skicka: lottsedeln till kollektörer för inkassering, utan kan sända den till någon annan; som hos kollektören uttager vinsten och remitterar den hit till Sverge: