Dagens Nyheter – 15 februari 1867, sida 2

jag åter begagnar detta uttryck — både det närvarande och det tillkommande. — Ni glömmer det förflutna; herr Foxall; när ni talar så, anmärkte Annie med ett förebrående uttryck i sin röst. — Nej; det gör jag icke, mamsell Browning; utropade Foxall; men jag frågar: är det icke nu tid till att söka glömma era lidanden så mycket som möjligt? Hvad en gång skett, kan icke göras ogjordt: Det är nu ett helt år sedan den stora sorg, hvarpå ni nu tänker drabbade er; och i stället för att grubbla deröfver; skulle ni försöka bereda er den glädje som ännu står att vinna ::: — Säg icke mera, min herre, afbröt honom Annie i en bestämd ton; hvarigenom hennes stämma förlorade något af sin vanliga mildhet. Jag kan icke höra på dylikt tal.:: — Och hvarföre icke? inföll Foxall; Ardet ej hederns, sanningens, ömhetens språk jag förer? Annie genmälde: — Det var endast vänskapens språk jag väntade mig få höra från era läppar: Herr Foxall, jag har verkligen hoppats att ni bättre skulle hålla ert löfte: — Jag kunde icke hålla detta löfte; utbrast den unge mannen med häftighet. Jag hade icke full besinning, då jag gaf er detsamma; Tror ni väl, det är möjligt att se er, utan att älska er? fortfor han; alltmera passionerad; Ar icke hindret borta? MHvarför! skulle viej glömma att detta hinder någonsin funnits till? (Forts)