Dagens Nyheter – 14 februari 1867, sida 2

JAI I OUAILLU AA UHVIGAG SLTY TI UGLLII TRA VI TU UDID,g ufven till hr Haines skridskorummer, så vore allting väl bestäldt. Rättelse. I notisen om hrr stadsfullmäktiges sammanträde i gårdagsbladet ändras sista siffran i årtalet till 7. Om biskopsembetenas indragning. I motionerna vid riksdagen utgjuter folket genom de valda ombuden sina klagomål och bekymmer: I motionerna afmålas de missförhållanden och ofriheter som trycka landet. Några exempel nu och framdeles skola visa detta. Se här ett: det är hr O. B. Olssons från Kristianstads län förslag om att indraga biskopsembetena och spara lönerna: Från landets ena ända till den andra, från thronen till backstugan höres nu blott ett gemensamt rop, ropet på sparsamhet. Den penningekris, som så djupt ingripit uti och så tryckande inverkat på alla samhällsförhållanden och ännu blytungt hvilar på handel, industri och näringar, har åtminstone medfört det goda, att den lärt oss att fråga efter orsakerna till dess tillvaro, och allmänna svaret är; att slöseri och tanklöshet i stort som i smått har bragt oss i den belägenhet, hvaröfver så mången tröstlöst och hopplöst suckar. Med blotta k:agovisor afbjelpts dock icke det onda, ett annat steg måste tagas, försök måste göras till dess icke allenast botande med palliativer för tillfället, utan dess förekommande för framtiden, vi måste, med få ord, komma från ord till sak, vi måste lära oss inse vår ställning såsom innebyggare i ett fattigt land, der natur, klimat och alla på våra näringar inverkande förhållanden icke allenast mana, utan allvarligt befalla oss att icke spela en rol, som oss icke tillkommer, att icke taga Frankrike eller andra af naturen väl gynnade länder till föresyn och blifva deras apor, utan laga så, att vi kunna efter det gamla ordspråket: ställa munnen efter matsäckenv. Lagstittningen kan dock icke upphäfva sig till den enskildes förmyndare i ekonomimål, utan den; som af skadan icke kan blifva klok; får äta sina gerningars frukt. Deremot tror jag att riksdagen kan och bör, efter den erhållna lärdomen, ordna samhällets och statens angelägenheter så, att dess utgifter ställas i förnuftigt förhållande till dess tillgångar, på det att, om den nu tryckande krisen en gång hinner öfver, den icke må genast återkomma och hålla oss i samma ömkliga febertillstånd. Hvad som efter min uppfattning är en ganska påtaglig orsak till våra statsutgifters öfverdrifna höjd, är den verkliga statslyx af embetsverk och tjenstemän; som med sina dryga underhållskostnader trycker statsregleringen och hvilkas antal år efter år förökas, utan någon motsvarande indragning på annat håll. Nya tjeaster, nya löner, löneförhöjvingar och ökade utgifter ifrågaställas och beviljas vid hvarje riksdag, oaktadt allt det vackra talet om sparsamhet; men förslag till embetsverks eller tjenstemäns indragning låta sig icke förnimma. Från min ståndpunkt erkänner jag gerna min oförmåga att rätt bedöma dessa frågor, men kan dock icke underlåta, att uttala hvad som är allmänna meningen bland landets allmoge, äfven bland dem, som bättre förstå dessa förhållanden; nemligen att en kraftig och genomgripande reform af svenska embetsverken och reduktion af en mängd tjenster är af behofvet högt påkallad, såvida statsbudgeten skall få ett innehåll, som någorlunda motsvarar landets behof och folkets tillgångar. I en föregående motion har jag på anförda skäl vågat föreslå landshöfdingetjensternas indragning i mån af inträffande ledigheter. Samma skäl torde äfven förefinnas för indragning af åtskilliga kollegier, presidentoch general-direktörsbefattningar, hvilka man ofta sett bortgifvas som sista reträtten för utslitna krafter, hvilket torde få bevisa att embetet mera är till för mannens än mannen för embetets skull. Att en bättre princip börjat göra sig gällande under sednare tiden måste dock erkännas. Tnom kyrkan finnas också dyrlegda chefs