Dagens Nyheter – 13 februari 1867, sida 3

mom EE ARN XR 1 ET TK EA se den och springa uppför den var ett ögonblicks verk. cHr löjtnant, för Guds skuld, hvart ämnar ni taga vägen? skrek en röst efter mig i trappan, men jag hade redan genom den halföppna idörren kastat en blick in i ett af en rökande tranlampa dåligt upplyst rum, som väl äfven var uppfylldt af sofvande, men der det likvisst, såsom mitt hastigt rekognoscerande öga sade mig, med någon djerfhet lät sig göra att i menniskomuren skjuta en breche, så bred och så lång, att jag kunde låta ;sömnens gud, dödens broder, herr Morpheus, komma i åtnjutande af de trenne utlofvade kommissbröden Jag trängde mig såsom en kil ned mellan tvenne ;snarkande och då den ene skrek till, sade jag: Förlåt kamrat! jag skallinte genera längre än tillsi morgon bittida klockan 3, ty vid den tiden är min train beordrad att bryta up till Ungern. Derefter utsträckte jag mig med en för länge sedan glömd känsla af välbehag på den våta. madrassen och skulle säkert inom några minuter i drömmen hafva svärmat om min sörjande brud i-hemmet, om-icke utrop af smärta oupphörligt genljudat i mina öron från höger och venster. eTroligen några stackars sårade! såde jag slutligen till mig sjelf, gäspade och somnade -godt. Framemot klockan 2 vaknade jag deraf att något isande kallt tryckte på min panna. Jag grep efter det föremål, som hvilade så tungt på mig och fick fatt i en hand, tung och kall som marmor. Den tillhörde min venstra granne. Den stackarn var död. Hastigt vände jag mig åt höger och ropade: Maka er litet, kamrat, här ligger en död! Den tilltalade rörde sig icke; jag örsökte att ruska honom, men, 0 fasa, äfven han var styf och kall. Hastigt sprang jag upp och gick fram till den enda fria platsen i rummets midt. Lampan hade slocknat, en förpestad luft betog mig nästan förmågan att andas och jag utropade med ljudlig röst: Finns ingen här? och från rummets aflägsnaste hörn svarade en röst: Jo, Herre Gud, jag har inte ännu haft en blund i mina ögon! Jag frågade vidare: cLigger det sårade här? Två man hafva dött här i natt.. Det är inte så underligt, svarade rösten gnällande, shär dö hvarje dag fem eller sex stycken. Med en rysning ställde jag min tredje fråga till den gnällande: I hvad för sällskap är jag då? cOch det vetniinte? svarade den osynlige. Ack Herre Gud! Niär i kolerarummetl Man kallar tjufvarnes och köpmännens gud eden bevingade,, men i en kapplöpning med mig från kolerarummet ut i det fria, skulle han i alla händelser hafva kommit flera näs-längder tillkorta. Jag visste icke sjelf, hur jag kommit ut, men för att i födseln tillintetgöra det kanske redan i mina inelfvor inträngda koleragiftet, grep jag raskt min universalflaska och sände derifrån en liten dusch aflifsväckande, i smak och färg arrack liknande elexir ned i min mage, och jag hade sedan icke den ringaste känsla af mitt intima förhållande till den asiatiska damen, men jag lofvade mig sjelf, att jag, om hon skulle komma igen och händelsevis hafva glömt min adress, icke då skulle drifva mitt galanteri så långt, att jag skulle sända henne mitt kort för att förnya bekantskapen. i ER polishistoria från nya verldean. Hr A. Murphy bebor andra och hr Murtough tredje våningen i ett af husen på Clarkgatan i Chicago. Den andra våningen består af ett förmak och en matsal. Hr Murphy och hans äkta maka hade sedan lång tid fillbaka haft mycket att utstå genom ödets oblidkeliga hårdhet. Fru M. ställde uoderstundom kött på kaminen att stekes. Gick han då in iförmaket och återvände efter ett par minuters förlopp, så fann hon hela stekpannan fylld med vatten. Afven Murphy skonades icke. --Såsnart han satte sig tif! bordet, föllo heta vättendroppar på hans näsa och hufvud. Han. visste ej hvarifrån detta regn kom. i Tåligt fördrog han det till en tid, ända till dess hans hjessa började visa tecken till måasken. Då han trets alla efterforskningar, icke kunnat utröna orsaken till dessa förtretligheter och han åtminstone ville rädda återstoden af sin hårprydnad,beslöt han draga bort och lemnafältet åt de-onda andarne. I fredags ville han besöka sin granne Murtough. Han steg uppför trappan; men underlät-att klappa på dörren, alldenstund han räknade denne blahd sina förtrognaste vänner. Då han träde in, blef han icke synnerligen uppbyggd fenom den scen som erbjöd sig. Hr Murtough låg på knä på golfvet och höll på att sila vatten genom en springa, som var just öfver hans besökares kamin, Denna sysselsättning tycktes förefalla honom som ett ypperligt skämt; han log stilla och förnöjdt för sig sjelf. Nu visste Murphy hvem den onde anden var, gom velat pryda hans hjessa med månsken. Med ett under sådana omständigheter lätt tförlåtligt raseri; störtade .han på den upptåckta demonen och pryglade honom grundligt för sitt förlorade hår. erpå reqvirerade han hjelp fråu sin fru, och båda bevisade den falske vännen med slående grunder att han. gjort orätt som velat förderfva familjens stek. Då paret blef trött af sina. ansträngningar aflägsnade de sig. Hr Murtough ropade efter dem att de skulle åter tslas vid. Och så skedde i lördags i poliskammaren, der Murphy och hans gemål pliktfälldes till 5 dollars böter hvardera.