Dagens Nyheter – 13 februari 1867, sida 2

icke kullkastades af vågorna; bar han på sina skuldror först den ene, sedan den andre af sina öfverlefvande kamrater i land. De sistnämnde voro då så maktlösa; att deras räddare måste leda dem fram och tillbaka på stranden, på det att de icke skulle domna af, för att sjunka i den sista dödliga sömnen, hvilken failer öfver förfrusna menniskor. På detta sätt måste de vandra omkring till klockan 11 på nyårsförmiddagen, då de observerades af en kustvakt; som anskaffade vagn och förde de förolyckade till närmaste boning. De blefvo der nedbäddade på vagnar och förda till Seeby sjuk: hus, hvarest de sedermera togos under läkarevård: Detta kunde också de arma fiskarena väl behöfva: Skepparen Andreas Pettersson hade fått alla fingerspetsarne. affrusna, och äfven hans fötter voro förfrusna; Nästan likadant var de båda andras: tillstånd: Båten blef emellertid vrak och fisklasten är bortspolad: Vistelsen i sjukhuset blef dem dock efter en månads tid för lång. Med en. liten öppen: båt, som de lyckats. få. låna i Sxby, begåfyo de sig ut på den vågade färden tillbaka till sitt hem, oaktadt skepparen Andreas Pettersson ännu bar armen i band efter de skador han erhållit af kölden på sin senaste färd: Ankomne sistl. torsdag i närheten af de svenska skären blefvo de likväl af drifis hindrade från att inlöpa. Lyckligtvis anträffades de af ångaren Göteborga, kapt. Höglund; i drifisen utanför Wargö; och blefvo välvilligt upptagna och vårdade samt förda af honom till denna ö: Enligt hvad de båda öfriga af eTärnansa besättning sedermera berättat om Cornelius Anderssons uppförande vid räddningstillfället,; skall det ha varit en, bland de vackraste yttringar af sjelfuppofring, mod och manlig kraft man skulle kunna bevittna; han är också en bland vår skärgårds härdade; friska och starka söner; om några och tjugo års åldera: Hög ålder. I Möklinta socken och Sunnankils by afled stilla, kl. 8 söndagsmorgonen den 20 jan. detta år, en bonde-enka i sitt nitiondesjunde år. Hon var född 1770. Hon hade reda på att Adolf Fredrik då var Sveriges konung, och mindes mordet på konung Gustaf den tredje. Gustaf den fjerde Adolfs afsättning hade ock gjort en djup fåra i hennes hjerta. Hon hade i all hans regeringstid söndagligen deltagit i förbönerna för honom, och kunde aldrig glömma sin förskräckelse efter d. 13 mars 1809. Gamla katekesen och psalmboken såg hon med smärta undanträngas af det nya i den vägen. På samma sätt i afseende på handboken och ledningen af den allmänna gudstjen-ten. Hon visste att Daniel Ramen vid hennes födelseår var i Möklinta kyrkoherde, men var under flere år både till syn och andra förmögenhoter försvagad, innan han dog då hon var år, 1778. Hon visste sig vara döpt af församlingens komminister Johan Thurling och hade, sedan hon uppväxt, så att hon kunnat gå i kyrkan, hört honom predika. Hon mindes att han hade en son Erik, som blef medicinedoktor och stadsläkare i Sala. Den äldsta organisten hon här mindes var Per Wåbhlstrand, död i hennes yngsta år. Hon har haft ända tills omkring tre år sedan en god helsa och styrka, så att hon deltagit i hushållsgöromålen, och nästan söndagligen gått till kyrkan, dit hon hade en fjerdingsväg. Oaktadt många bepröfvelser och sorgligheter egde hon ett förtröstande sinneslugn. Hon vistades i sitt gamla hem hos sin 72-årige son samt hans son och dess hustru och deras dotter; således hos barn, barnabarn och barnabarnsbarn. Till folkskoloinspektörer inom Westerås stift äro utnämnde: kyrkoherden. C. 0. Odelberg i Kolbäck för stiftets vestra, regementspastor 5. J. Karlsson för mellersta och skolmästaren C. A. Nordlöf för norra kontraktet. Pa—————