Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Inger är profet i sitt. eget fand., En vacker vårdag år 1843 infann sig, en: liten bröllopsskara hos mairen i en:församling i närheten: af Paris för att: der underteckna det unga parets bröllopskontrakt. Detta sällskap. var visserligen litet, men så mycket valdare; brudgummen var en ung målare, som i dag. har att glädja sig åt ett stort rykte, och hans vittnen hette Iogres och Paul Delaroche, tvenne den franska skolans mästare, Den vackra bruden hade valt tvenne af sin aflidne faders vänner till vittnen och deras namn voro Victor Hugo och Alexander Dumas. Sedan mairen med all den ceremoni, som han ansåg sitt embete fordra, nedskrifvit brudparets namn, förnamn och stånd, öfvergick han till vittnena och vände sig först till Victor Hugo med förfrågan efter hans namn. Hugoc, upprepade han tvekande. cHur stafvas det? Med eller utan t i slutet? Hugo uppräknade: bokstäfverna: i namnet; hvarefter mairen i myndig ton ställde den andra frågan till honom: Hvad har ni för yrke?4 c Ah, just icke något, svarade Hugo skrattande. Så, icke något yrke? Men ni kan vål åtminstone skrifva, så att ni kan underteckna protokollet? Denna fråga bejakades under sällskapets högljudda munterhet och nu kom turen till de andra vittnena: Då Ingres och Delaroche svarade att de voro målarea, sneglade mairen på dem öfver sina glasögon med ett uttryck, som icke just tillkännagaf någon synnerlig hög grad af aktning, och frågade: Hvad för slags målare?a Hela sällskapet brast ånyo i skratt, hvilket svårligen förtröt den gode mairen, som mellan tänderna mumlade något om opassande uppförandec, under det att Ingres svarade honom: aSkrif ni helt rätt och slätt: målarew; Alexander Dumas drog sig bäst ur spelet; i det han uppgaf sig vara rentier, hvilket gjorde att han steg betydligt i mairems aktning framför sina kamrater, och att den förre nu vände sig uteslutande till honom med hvad han vidare hade att säga och med sina artigheter. Alla dessa män stodo då på höjden af sitt rykte och likvisst hade deras namt så nära intill Paris förblifvit okända och så litet upp: märksammade, under det att de öfverallt i utlandet voro kände och värderade.