Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 2

han kom helt nära, stannade han plötsligen slagen af häpnad. i Han märkte att mannen bar en svart militärisk drägt med galoner och fransar, att hans lorgnett var infattad i guld, och att han hade ett förnämt utseende samt förde sig såsom en äkta gentleman, Kunde det väl vara den tarfligt klädde renskrifvare, han känt i Starford, och som efter hvad han erinrade sig, i alla tider sett simpel och msaläten ut? Likheten var visserligen slående, men det kunde icke vara samme person, och han vände sig om med en känsla af felslaget hopp: I samma ögonblick trädde en tiggare fram till officeren och vädjade till hans goda hjerta. — Var barmbhertig, säger ni! genmälde den fine herm: Gå er väg! Jag är barmhertig nog; när jag erlägger årlig afgift till fattigvården. Begif er till ett arbetshas; der är rätta platsen för er. Se så, försvinn genast eller ock skall jag låta er dyrt umgälla er oförskämdhet: Försvinn, säger jag. Dessa få ord skingrade med ens Thornways tvifvel: Han hade tydligen igenkänt mannens röst. Han gick direkte öfver vägen, och när officeren vände sig ifrån den andre tiggaren, blef han varse denne, som närmade sig konom med stormsteg. En blick på hans usla drägt och i öfrigt förstörda utseende var nog till att bestämma den elegante mannens uppförande. — Jaså, ännu en trashank, röt han, i det han höjde en liten promenadkäpp, som hen bar. Huru vågar ni på ett sådant sätt antasta