Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 2

ställning mindre behaglig. De nyfiknes skara ökades, och han visste huru lätt och hastigt folksamlingar åstadkommas, särdeles i större städer. Lyckligtvis hade ännu ingen, som kände honom, gått förbi, men han var icke säker der: för ett enda ögonblick, och för öfrigt ville han på allt sätt undvika att, om också blott af främmande personer, bli sedd i sällskap med en man, hvilken såg så förfallen vt som Thornway: Dessutom talade Thornway mycket högt, såsom menniskor i allmänhet göra, då de äro uppretade: Officern kunde icke hoppas att alla de, som passerade stället, voro döfva och beslöt derföre avi på hvad vilkor som h lst göra ett slut på uppträdet. — Min gode man, sade han med mild röst; det hörs tydligen att ni misstager er på person. Om ni vill följa mig till mitt hem, hvilket icke ligger långt härifrån, hoppas jag, vi snart skola förstå hverandra. -— Oändligt gerna, genmälde Thornway; som redan ansig sig hafva nått sitt mål. Jag följer er hvart ni behagar. Om ni sjelf tar reson; vill också jag göra det, Min åstundan, är blott att rättvisan skall ha singång; det försäkrar jag er. — Hitåt skola vi gå, sade den okäade; och kanske — ursäkta denna begäran — ni vill vara så god och hålla er några steg efter mig: Jag vill visst icke såra era känslor; men, som ni ser, är det en liten skillnad i vår klädsel och ; : ; FAL NN