Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 1

Ibland då han var i besittning af litet penningar gjorde han visit hos den arbetare som, för att skrapa ihop fem pand, hyrde ut andras lokaler. Ibland när han var alldeles utan kassa kröp han in i någon öppning uti en brädstapel eller lade sig på en hög af sågspån i något halffärdigt hus; hvars egare icke hade samma förmåga att göra sig inkomster som Sam Wilkins; och ibland hände det att någon poliskonstapels skarpa öga varseblef honom liggande hopkrupen på en trappa utanför en butik. En spark väckte honom då ur hans oroliga slummer, och en barsk stämma ropade: — Undan med er karl! Afven under dagarne vexlade hans öden på samma sätt. När han haft tur, såsom han uttryckte sig, rumlade hans ända till, den sista slant, slumpen lagt i hans ficka; gått samma väg som de öfriga: Sedan strök han omkring på gatorna; lik en uthungrad varg, förbannande sitt öde; sitt fädernesland; och de menniskor som rörde sig omkring honom: Men aldrig pröfvade han sig sjelf och kom underfund med att, om han skuile förbanna någon eller något, vore det hans eget oförstånd, att han hade sjelf beredt sig de sorger och bekymmer som tyngde hans sinne, och att, om han blott varit flitig och icke öfverlemnat sig åt utsväfniagar, han skulle ha lefvat lycklig i skötet af sin familj, omfattad med kärlek och tacksamhet. I stället var han nu en föraktad varelse; en enstöring som ströfvade omkring på Londons gator, utan att ega en bostad, der han kunde sofva om nätterna; eller nödiga medel till att förskaffa sig sin dagliga