Dagens Nyheter – 11 februari 1867, sida 1

Pengarna räcka jemnt till att betala hyran; och de äta af brödet; så länge det varar, samt svälta sedan till den dag kommer, då de erhålla nytt förråd. De tacka sin Gud att de åtminstone ha tak öfver hufvudet; värre vore det om de blefvo utvräkta på gatan ;:;.Så illa är det, gudskelof, icke stäldt för mig, fast jag ibland befinner mig i svår penningknipa. Ser ni, jag och mina gossar göra icke af med mycket pengar; vi äta särdeles billigt och sofva om nätterna på det ställe dit jag nu ämnar föra er: Det hade efterhand blifvit allt svårare att höra hvad han sade, ty stojet i rummet tilltog i hög grad. De tvenne personer, som fördjupat sig i politiska resonnemanger, hade småningom blifvit så heta att den ena af dem i ett utbrott af vrede gaf den andre en duktig örfil, hvilket hade till följd att denne förlorade jemn-vigten och föll åt sidan. Härvid kom han åt bordet; som äfven stjelptes omkull, och alla muggar buteljer och glas, hvarmed det var belastadt slogos mot golfvet och gingo till största delen i kras. En allmän rörelse uppstod. De som suttit i närheten af de disputerande männen sprungo förskräckta upp från sina stolar och började alla på en gång gifva råd och uttala sina tankar om händelsen; hvarvid en och hvar skrek så mycket han förmådde, för att göra sig hörd. — Ställ er i ring och trampa icke på buteljerna. — Plocka upp glasbitarne, så vi icke skära oss i fötterna: — Gå åt sidan der! — Låt mig komma fram! — Jag vill icke ha något slagsmål i mitt hus;