Dagens Nyheter – 9 februari 1867, sida 2

ingen omöjlighet; Men hvar i all verlden säljas ni dem? — Det talar jag icke om, svarade den an dre, i det han blinkade betydelsefullt. Vi sälja dem, det kan vara nog sagdt: Detta slags arbete är, må ni tro, ganska mödosamt; De klistra upp dem så högt nu för tiden, att min störste gosse ofta stått på mina axlar och dock icke nått dem; Dessutom har nyligen en omständighet inträffat, som gör att det knappt lönar sig att längre drifva affären. Den herre; åt hvilken vi sälja dem, har nemligen förklarat att han icke vill gifva något för dem som äro smutsiga, och det händer minsann rätt ofta att mera än hälften af den packe, vi bära till honom, blir kasserad; — Det är ett egendomligt yrke ni valt, anmärkte Thornway,; men det är icke att förakta såvida det bär sig. Huru mycket förtjenar ni i allmänhet derpå? — Åh! lönen för mödan är, gudnås så visst mycket ringa: Vi få arbeta strängt för att förtjena mer än åtta pence om dagen: Men vi trösta oss med att det är många som ha det sämre än vi. Hur hände det icke med en gammal gumma, som jag känt, sedan jag var pojke i verlden? Hon bodde vid Seabrightgatan och dog för åtta dagar sedan af svält. — Af svält! utbrast Thornway och tappade pipan af förvåning: