Dagens Nyheter – 8 februari 1867, sida 1

försynens skickelse, ännu en gång kommit i tillfälle att bereda sig välstånd och förvärfva sig aktning; genom att föra ett nyktert och otadligt lefnadssätt. Vi finna honom xu i saknad af allt detta goda, utan någon plats och utan utsigter till att någonsin få en sådan, öfvergifven af alla; icke egande ett hem eller ens en vän, ehuru omgifven af millioner menniskor, missnöjd med sig sjelf, tviflande på försynens nåd, utan hopp för framtiden, och utan ett tröstande minne från det förflutna: Och hvarföre? — Jo, han hade följt sina gamla vanor, lefvat lika oförnuftigt som förut. Så snart han fick ökade inkomster, tillät han sig det olycksbringande slöseri, som varit hans lefnads förbannelse: Ju mera han förtjente; desto flitigare besökte han krogen. Den naturliga följden häraf var att hans arbetsförmåga hastigt aftog. Ofta passade han icke på tiden, då han skulle gå på arbete; och under arbetstimmarne var han icke sällan oredig och oförmögen att uträtta hvad han skulle; Detta kunde naturligtvis ej fortfara länge. Om en person icke vill göra sin pligt finns det alltid så många att välja på; som vilja det; och för mycket öfverseende kan man i allmänhet icke lägga affärsmän till last. En förebråelse — en varning — ett löfte om förbättring — detta löftes brytande och ett tvärt afsked, se der i korthet huru sllt tillgick: Thornways ställning var nu, om möjligt, ännu sämre än då han kom till London. Annu hade motgången icke varit af det värsta slaget; Han jemrade sig öfver sin olycka och kände sig högeligen bedröfvad, icke deröf