Dagens Nyheter – 7 februari 1867, sida 3

Hon hade länge varit sin fars afgud, och man kan nästan påstå att hon å sin sida afgudade honom. Det var märkvärdigt att se, hvilket tålamod och lugn den eljest oroliga flickan ådagalade; när hon väntade eller passade upp på honom; Hon såg honom i ögonen, försökande att läsa bans önskningar i dessa, innan han ännu uttryckt dem med ord. Om hon framställde någon begäran, som hon såg att han endast ogerna beviljade, begagnade hon sig aldrig af den tillåtelse, han gaf henne; När han smålog åt eller smekte henne, förmådde hon knappast styra sin glädje: Hon hade redan som barn lofvat att bli mycket vacker; nu, när hon vuxit upp, var hon vackrare än man kunnat vänta. Hon var en af Stamfords skönheter, och stadens ungherrar täflade om ett småleende af henne; och på :småleenden var hon verkligen icke njugg. — Jag tror att ni ej hade särdeles roligt i går afton, herr Robert? yttrade Cleverdon, när de två sutto ensamma på kontoret. — Hvem har sagt er det? lydde det något tvära svaret: — Ingen: Jag tänkte det, återtog den äldre bokhållaren, emedan ni tycktes vara mera 8y8selsatt med att vakta er kusin än med att roa er, och de iakttagelser ni gjorde, tycktes, att döma efter er misslynta min, icke vara särdeles glädjande. (Forts.)