Dagens Nyheter – 7 februari 1867, sida 2

Statsrådet Lagerstråle, Svensk Författningssamling, senfärdighet. Den 31 sistl. januari utkom i Svensk Förattningssamling Kongl: Maj:ts förnyade nådiga stadga om Skiftesverket i riket, gifven Stockrolms Slott den 9 november 1866. Således har utgifningen af denna vigtiga stadga blifvit fördröjd i nära 3 månader. Hvem som är skuld till denna nästan oerhörda tidsutdrägt — statsrådet Lagerstråle eller Författningssamlingens redaktör, expeditions-sekreteraren F: A; Westerling, jemväl registrator uti eklesiastikdepartementet, — kunna vi naturligtvis icke veta; men vi tro den förstnämnde vara den felande, emedan det förut flera gånger förekommit att mål från hans departement blifvit handlagde med stor långsamhet;: Och härom vittnar ock den ifrågavarande författningen i särdeles hög grad, ty den föreslogs af generaldirektören för landtmäteriet för nära 3 år sedan. Det har nu visat sig, att dennes framställning om utfärdandet af en ny Skiftesstadga var fullt befogad. Men när så är, så borde staterådet Lagerstråle icke legat på det vigtiga ärendet i 3 år, under hvilken långa tid sämre föreskrifter måst tillämpas till många jordegares skada. Det är icke på det sättet, som ett statsråd gör sin pligt, att iakttaga rikets sannskyldiga nytta och att med nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embete utöfva, såsom det heter i 107 S af regeringsformen; Vi kunna icke bedöma den nya författningens värde i alla afseenden, dertill ej heller vår tidnings utrymme skulle förslå. Men ett ostridigt värde har den; eller det, att den gamla skiftesstadgan blifvit väl 20 gånger ändrad och rättad samt nu hade lika många kapprockar af kurgörelser, så att det var svårt för tjenstemän och alldeles omöjligt för jordegare i allmänhet att veta, hvad som gällde eller icke gällde i fråga om skifte af deras jord, som är för dem så ytterst vigtigt. De äro således generaldirektören Falkman stor tack skyldige, för det att han tog sig dristigheten att afgifva sitt förslag. I ett annat afseende, som vi icke kunna underlåta att avmärka, har den nya författningen stort företräde för den gamla, nemligen deruti, att då denna medgaf en jordegare bland många, att få den landtmätare förordnad till skifte i by, som han begärde, äfven om alla de andra byamännen ville hafva en annan landtmätare, — och hvaraf mycket ofog blef följden, — så har nu denna orimliga och skadliga orättvisa blifvit afskaffad. Hädanefter får konungens befallningsbafvande icke förordna viss föreslagen landtmätare, utan att förslaget är gjordt af alla byamännen. Ar det framstäldt af blott en eller flera, så skola de öfrige höras, om de vilja hafva den föreslagpe landtmätaren, och konungens befallningshafvande först derefter förordna. I sammanhang härmed kunna vi icke underlåta att anmärka följande nya prof på statsrådet Lagerstråles långsamhet, som vi visst icke vilja säga härleder sig från bristande arbetsamhet, ty deraf har hr Lagerstråle, men som antagligen härleder sig derifrån att statsrådet fördjupar sig för mycket i detaljer, hvilka han borde kunna öfverlemna åt andre att bezörja. Vid riksdagen 1863 klagades öfverljudt öfver landtmäteritaxans höga arfvoden, och rikets ständer afläto skrifvelse till kongl. maj:t i detta vigtiga ämne; Generaldirektören för landtmäteriet hördes och afgaf år 1864 ett mycket vid: lyftigt utlåtande, soia ban ock li trycka samt öfver hela riket utdela; Han föreslog deruti a a AA rn