Dagens Nyheter – 7 februari 1867, sida 2

gjorde hon det — för att begagna ett sådant uttryck, genom ett mycket starkt förstoringsglas. Hade han begått någon tadelvärd handling, som icke kunde döljas, försvarade hon honom alltid med denna anmärkning: — Han är ju så ung! Intet under, att herr Freestone ingenting förmådde uträtta, när hans egen hustru på ett sådant sätt motarbetade hans sträfvande. Han gjorde sitt bästa, men hans systerson var och förblef sig lik. Ibland intogs han af vrede, och då han blef rigtigt het, kokade känslorna öfver, — Min kära hustru, yttrade han vid ett sådant tillfälle; det är en ren galenskap att längre hoppas på Roberts förbättring; han måste lemna vårt hus och det så fort som möjligt. — Lemna vårt hus! utropade frun med så mycken öfverraskning att man skulle kunna tro, -det hon för första gången hörde sin man fälla detta minst tjugo gånger förut upprepade yttrande. Hvad menar ni? Jag förstår er sannerligen icke. Hvart i Herrans namn skall då det stackars barnet taga vägen? — Det vet jag icke; genmälde herr Freestone i tvär ton, jag hade så nära sagt: det bryrjag mig icke om. Ni vet, att jag hållit af gossen och velat honom väl; ty jag har trott att det skulie bli folk af honom med tiden, Men nu är det slut med mitt tålamod. Han duger till ingenting: jag kan aldrig lita på honom. Gång efter annan begår han misstag, som de personer med hvilka jag har affärer, anse vara med flit gjorda; Och när några af mina kunder komma in på kontoret, bemöter han dem med högdragenhet ; ;;: Ja, det är icke värdt att ni