Dagens Nyheter – 6 februari 1867, sida 2

— Åh! ni vet likaväl som jag att han är oskyldig: — Oskyldig! Den oskulden vill jag icke ge mycket för, utropade Robert med ett tvunget skratt. Och hvarföre skulle jag veta eller tro honom vara oskyldig, om jag får lof att fråga? Cleverdon förde sin mun intill hans öra och hviskade: — Emedan ni vet Hvem det var som mottog penningarne: Denna anklagelse — så sann; så. direkt och så fullkomligt oväntad — gjorde åsyftad verkan. Blackburn var ännu alltför ung och opröfvad för att han icke skulle tappa koncepterna, då han så hårdt ansattes. Den blekhet; som utbredde sig öfver hans ansigte, den vilda glansen i hans ögon och den oro, som röjde sig i hans uppförande, förrådde genast att han var brotislig. Likväl försökte han neka och visa sig förnärmad af beskyllningen: Cleverdon smålog helt lugn: — Det tjenar ingenting till att ni nekar; herr Robert, yttrade han. Jag vet att ni tillgripit summan; huru jag fått reda på saken, behöfver jag icke förklara för er: Nog af, jag vet det och kan tala om det för andra, ifall jag finner mig dertill föranlåten: Det klokaste ni kan göra är att öppet tillstå ert fel för mig. Jag vill icke skada er; men det är bättre att ni i mig skaffar er en vän än, en fiende: Robert Blackburns blick mötte Cleverdons; men genast nedslog den unge brottslingen sina ögon. En svag rodnad öfverfor helt hastigt hans anlete, och han kände att hän var genomskådad och att det icke lönade sig att längre spela den oskyldiges roll: .