Dagens Nyheter – 5 februari 1867, sida 1

Tro mig, min gosse, det är han som mottagit dessa penningar. — Men då skulle hans namn ha stått under qvittot, anmärkte Frank helt naivt: — Kunde han icke för tillfället ha hållit till godo med att heta Thornway, min son? frågade Mary i högtidlig ton. Frank spratt till; likasom hade han blifvit stungen af en orm. — O! nej, nej! utropade han med mera kraft än han någonsin utvecklat under sitt eget försvar; det är omöjligt: Han är något högfärdig och saknar förmåga att dölja detta sitt fel; men han har icke varit i stånd till att begå en så nedrig handling, i synnerhet som jag aldrig gjort honom något ondt. Ett dylikt antagande hade jag icke väntat att få höra af er, moder. — Om han är oskyldig, hoppas jag; ingem skall räkna mig till last att jag misstänkt honom, svarade fru Thornway. Ditt namn står ju på qvittot. FEljest skulle öfverste Rushbrook icke ha kunnat uppgifva att det stod der. Men huru har det kommit dit, om icke någon, i afsigt att sätta sig i besittning af pengarne, skrifvit det, för att det skulle se ut som om du bade mottagit summan. En af bokhållarne har begått detta bedrägeri, och jag anser sannolikast att Blackburn är den skyldige. Frank teg. Han fann att detta resonnemang. var rigtigt. — Men, fortfor Mary, ehuru det är nog För oss sjelfva att ana detta, måste vi skaftz oss bevis, för att äfven kunna öfvertyga andra derom: Ofversten har afrest, säger du: VWVi kunna således icke genom honor hoppas få